Aftonbladet – 31 december 1869, sida 3

hennes dödsbleka panna. Sylvia gret som en förtviflad, han lät henne gråta ut, han väntade, han såg på henne med en engels mildhet. Slutligen frigjorde hon sig ur hans armar och föll ned på knä för sin make. Hon tillstod allt för honom, hon talade liksom till sin Gud: om den första brottsliga tanken till brottets stund, om gossens födelse och fasans-natten. Hon dolde iogenting, hon lät honom blicka ned till bottnen i sin själ, hon lade sitt öde i hans hand. Utmattad höll hon slutligen upp och såg på honom. eFörlåt mig, så att jag kan få dö i frid, Kurt, sade fon sakta. cHämna dig icke på honom, låt mig ensam vara offret, min är skulden. Jag förlåter dig på det du må kunna lefva I frid, Sylvia,, sade baronen och lutade sitt hufvud intill hennes bröst. cHuru, jag skulle vara hårdare än ödet, som dömt dig så grymt? Arma barn, din synd är försonad genom de qval du utstått och din bekännelse — och jag skulle icke, för att öfvervinna smärtan, tänka på den lycka du gifvit mig? Du var alltid den skönsta prydnaden i mitt hem, mitt hjertas afgud, och du är det ännu, Sylvia. Tiden skall draga sin slöja öfver det förflutna, låtem oss begynna ett nytt lif i djupaste förtroendetill hvarandra. Hur kan du tåla i ditt hus en qviona, som har förlorat aktningen för sig sjelf, Kurt? hviskade hon. aNej, säg icke så, Sylvia, svarade baronen allvarligt. eLiksom du: icke förlorat min aktning, har du heller icke förlorat din. Vill du göra om den Jag, vi alla äro underkastade, som leder menniskan först genom fallet till kunskap och till full ansvarighet för sina fria handlingar? Kom, Sylvia, du är nu sjuk, din blick är förvirrad, blif frisk i mina armar, i friden i vårt hem. Sylvia. slog armarna om hans hals och pret tyst. De återvände tillsammans till slottet, de båda flickorna sprungo dem jublande till mötes, de hängde sig fast vid dem och drogo dem under yster glädje in i salongen, der den första brasan fladdrade i spiseln. urt höll med oändlig ömhet sin hustru i sina armar. aVakta åter elden på vår husiga härd, min älskade, sade han djupt rörd. (Stut.)