Aftonbladet – 31 december 1869, sida 2

I Vi ha flera gånger haft tillfälle att fästa våra läsares uppmärksamhet på den starka slitning, som sedan länge egt rum mellan de tyska och de slaviska nationaliteterna i den så kallade cisleithanska eller vestra delen af österrikiska kejsarstaten och som i den nu i Wien pågående ministerkrisen gifvit, sig ett uttryck. Striden gäller antingen Osterrike skall strängt fasthålla vid den fnskränktare tillämpning af den federativa grundsatsen, som i den nya grundlagen är stadgad genom föreningen med Ungern, eller gifva denna grundsats en sådan ytterligare utveckling, att Ide särskilda cisleithanska landsdelarna sö hålla en mera avtonom ställning inom monarkien. Det tyska eller s. k. författningspartiet håller strängt på den förra åsigten, medan det slaviska eller decentralisationspartiet af alla krafter arbetar på att bereda seger åt den senare. — De tyska tidningarne uttala sig i allmänhet till fördel för centralistpartiet, och dei af ganska naturliga skäl. Det gäller i deras ögon ej blott den nuvarande författningens upprätthållande, utan äfven det tyska elementets öfvervigt inom monarkien, Från den senare synpunkten äter petraktas frågan af en del af den franska pressen. Särskildt har Sigdle uttalat sig i denna riktning i en artikel, som vi för frågans belysning äfven från detta håll här lätergifva. De konstitutionella lagarne af den 21 December 1867, yttrar nämnde tidning, ha lräddat Habsburgarnes rike från en hotande undergång derigenom att de försonade Unern med Osterrike och i donna gamla absoutistiska och ultramontana monarki införde de nyare tolkens förnämsta institutioner. Vi ha likväl vid flera tillfällen påpekat ett hufvudfel i denna. nya politiska organisation, hvars egentlige upphofsman rikskansleren von Beust varit, och den kris som i detta ögonblick pågår i Cisleithanien ha vi förutsett och bebådat. Det dualistiska system, som grundat den österrikisk-ungerska staten på den nyare rättens hufvudprinciper, skulle gifva de bästa resultater, om det i Österrike endast funnes två nationella elementer; men vid sidan af det tyska och det magyariska elementet finnes der äfven det slaviska, ensamt för sig lika talrikt som de båda andra tillsammans. Men nu är på båda sidorna om Leitha det slaviska elementet undertryckt, och häri ligger systemets hufvudfel, I Transleithanien ha magyarerna haft den klokheten att försona sig med Croatiens slaver. En kompromiss har lyckligt undanröjt de största svårigheterna i nationalitetsproblemet i denna del af den österrikisk-ungerska monarkien. Men så är ej förhållandet i Cisleithanien. Här har tyskarnes nationalstolthet och herrsklystnad ej kunnat förmå sig att inrymma en rättvis anpart åt czecherna i Böhmen och polackarne i Galizien. Tyskarne, åtminstone den största delen af dem, vilja fortfarande vara herrar i Wien och i denna del af monarkien. Czecherna åberopa sig på sina historiska rättigheter som sjelfständigt folk, och polackarne återfordra sin nationella avtonomi. Häraf har uppstått en konflikt, som under de båda senare åren blifvit allt! häftigare. Man synes omsider i Wien insett nödvändigheten att aflägspa denna fara, som oupphörligt förstoras genom Rysslands intriger, l hvilken makt upphöjt sina panslavistiska ; sträfvanden till ett slags gudomlig mission. Önskan om en förlikning med czecherna och polackarna är dunkelt uttryckt i det tal, hvarmed kejsar Frans Joseph nyss öppnat det cisleithanska parlamentets session. De officiella uttalandena häri äro så föga bestämda, och problemet är så vigtigt, att representantkammarens adresskomit ansett sig böra begära förklaringar öfver trontalet. Detta tal, som enligt Wientidningarna flera gånger varit omarbetadt, visar tydligt, att mivistrarna äro långt ifrån eniga om de eftergifter, som böra göras Böhmen och Galizien. En del af dem, hrr Taaffe, Potocki och Berger, önska en sådan modifikation i Decemberförfattningen, som är egnad att tillfredsställa de avtonomistiska önskningarna. Den andra sidan, hrr Giskra, Herbst, Hasner, Brestl och Plener, uttalar sig bestämdt för bibehållandet af status quo. Hr von Beust skall, säges det, luta åt den förra sidan. t För vår del anse vi, att den federalistiska ll principen, uppriktigt och liberalt tillämpad, ir det verkliga och enda medel, hvarigenom n Österrike kan betrygga sin framtid. Ingen mensklig makt, ingen politisk intrig kan beröfva Böhmens och Mährens czecher ochlh Galiziens polackar deras nationella rätt. Ju lr ner friheten vinner öfverhanden i Österrike, lesto kraftigare skall denna avtonomistiska vörelse blifva. En repressionspolitik skulle ör denna stat, som är sammansatt af så likartade elementer och endast kan bestå senom deras frivilliga förening, vara detsamna som dess ohjelpliga undergång. v Tyskarne i Österrike måste finna sig i sitt) sa ide: deras öfvervälde öfver slaverna är hä-lse lanefter omöjligt. Räddningen, framtiden,lds yckan, den rätta politiken är öfvandet aflde ättvisa mot alla nationaliteter. En intellient och opartisk tysk, doktor Fischof, eränner och bevisar det i en broschyr, som i Vien gjort ett djupt intryck. Författaren ll denna skrift, som har till titel Österrike ch garantierna för dess tillvaro, yttrar der: I en stat, som representeras af en enda naon, är den nationella ideen förherrskande; lla de andra äro der underordnade natioens enhet och makt.... Österrike deremot, er ingen folkstam är tillräckligt stark att ndertrycka de andra och påtvinga staten n nationaltyp, der befolkningarne uppväga varandra och hvar för sig utgöra ett viggt element i det offentliga lifvet, Österrike, iger jag, är af sina vigtigaste intressen kaldt att skipa en lika rättvisa åt alla sina utionaliteter. En federation af fria och ge;m gemensamma intressen frivilligt förbundna Ik, se der hvad det nya Österrike bör vara. olackarne och czecherna förkasta nu båda ed samma ihärdiga bestämdhet den tyska otralisationen, som i Wien har sin medelinkt. Czechernas och polackarnes intresEE a ( rör LT är ec aj fa hi hv