Aftonbladet – 31 december 1869, sida 2

SEEK STOCKHOLB den 31 Dec Bland här i landet förekommande miss bruk och orättvisor, mot hvilka man all hitintills förgäfves ifrat, äro de, som föret sig vid befordringar inom postverket, icke d minst upprörande eller de till sina följde (minst betänkliga. Det är väl kändt och så vanligt, att man nästan tröttnat att dervic göra anmärkningar, att de aldra flesta blanc de bättre aflönade postmästaretjensterna bort Jgifvits och bortgifvas till personer — vanliJgen äldre militärer — helt och hållet främmande för postverket och för de med tjen Isterna förbundna åligganden. Den talrik: personal, som egnat sin tid och sina krafte J uteslutande åt postverkets tjenst, stänge: ) härigenom från all utsigt till befordran til några mera indrägtiga platser, och den sporr I till utvecklande af nit i tjensten, som en dy Jlik utsigt skulle medföra, går för postverke helt och hållet förlorad. Härtill kommer der stora olägenheten, att de till tjensternas bestridande oförmögna postmästarne icke sällan. under åtnjutande af en år efter år förlängd tjenstledighet, öfverlemna vården om tjensten till svagt aflönade vikarier, åt hvilka på så dant sätt de vigtigaste och mest ansvarsfulla befattningarne inom denna gren af administrationen i sjelfva verket äro anförtrodda. Med den utveckling postväsendet på senare tider vunnit, synnerligast genom postanvisningsrörelsens införande, har postförvaltarnes betydelse såsom uppbördsmän högst betydligt ökats. I samma mån som detta skett och sker, blir det allt mer och mer betänkligt att upprätthålla ett system af orättvisa, sådant som det ifrågavarande. Poststyrelsen har också, i det betänkande som åtföljer dess förslag till ny poststadga, fästat uppmärksamheten på förhållandet samt särskildt betonat, att faran af det förlamande inflytande, som den ringa utsigten till befordran måste utöfva på sjelfva sättet för posttjenstgöringens bestridande, blir ännu större efter införandet af det förändrade löningssätt, som poststyrelsen föreslår då hon, i öfverepsstämmelse med riksdagens derom uttryckta önskan, ifrågasätter afskaffandet nästan helt och hållet af all sportel-aflöning för posttjenstemännen. Om nemligen till försvar för sportelväsendet något skäl kunde anföras, säger poststyrelsen, vore detta utan tvifvel att sporteln utgör för postförvaltaren en sporre att till kortespondenternas belåtenhet fullgöra åtminstone den del af tjensten, för hvilken sålunda en särskild ersättning kan erhållas. Det är naturligt att poststyrelsen, då hon framhåller de menliga följderna för posttjensten af den ringa utsigt till befordran, som förefinnes för postverkets tjenstemän, icke tillåter sig uttala något omdöme om det hittills följda befordringssystemet; men om man med styrelsens argumentation i ämnet sammanställer den på samma gång meddelade tablåen öfver förhållandet med de bättre aflönade postmästare-befattningarne, så skall man finna, att framställningen i sin helhet innefattar ett det skarpaste indirekta klander af just detta befordringssystem. Sedan nemligen poststyrelsen visat, hurusom innehafvarne af postexpeditörsoch de lägre aflönade postmästareplatserna till stort antal utgöras af personer, som uppnått hög uder, anför hon, att hvad åter angår de väst aflönade platserna, visar sig — om från räkningen undantages Stockholm och Göteborg, till föreståndare för nvilka postkontor ittills oftast befordrats tjenstemän inom postrerket, men icke af kontorspersonalen, utan vf dem, som varit anställda hos postverkets relse — att af de 24 postkontor, hvilkas eståndare kunna i lön och sportler påäkna en inkomst af 4000 rdr eller derutöfer, vid utgången af andra qvartalet detta år 18 nnehades af personer som, före vinnandet af lenna anställning, icke tjenstgjort inom posterket. Och bland de sex postkontors företåndare, hvilkas föregående tjenstgöring inom erket beredt dem befordran till platser med ;renämnde förmånligare löningsvilkor, äro enI ast tre som under de sednast förflutna tjugo ren — en år 1855, en 1856 och en år 1863 kommit i åtnjutande af en dylik förmån, edan under samma tid postkontorsförestånareplatser med aflöningsförmåner, uppgående ; Il mer än 4000 rdr och i några fall öfver!t igande 6000, 7000 och 9000 rdr, tillfallit orton utom postverket stående personer, !S raf fem under åren 1849—1858 och nioj? der sednast förflutna årtionde. Dessa uppgifter tala för sig sjelfva och höfva i sanning inga kommentarier. Endast: t tillåta vi oss säga, att då det system, ti ars beskaffenhet här genom de statistiska u ; 4 i l q s 1 I Ir f I n (e P