Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

Hon vceklade verkligen, hon blef tvungen att stödja sig på grefvens arm; hon rodnade varmt och djupt. Max såg det och känslan af ömhet och sorg öfvyermannåde honom. Det var för mycket! Det icke uttalade ordet sväfvade mellan dem, sågs i fuktig glans i deras ögon, darrade på deras läppar. Max ämnade säga något, men rädd lade hon fingret på hans mun. Några ögonblick stodo de begge förtroligt lutade intill hvarandra, derpå försvann hon liksom en skugga ur de armar, som ville omsluta henne. . x En sällsam tid började på slottet. Sylvia ville fullborda sin mission, såvidt hennes styrka räckte till, och det behöfdes all hennes takt och sjelfbeherskning för att åstadkomma godt förstånd mellan de der stridigt uppträdande personerna. Hvad det kostade henne, det såg ingen, hvad bon utstod för att försona sin förseelse, det visste ingen, blott de ensliga stunder, då hon på sina knän kämpade för att vinna fattning. Grefve Max hade dagen efter deras samtal, då hon afslog att bevilja honom ett nytt möte, velat resa sin väg. Hon måste förhindra detta, ty ett så brådstörtadt beslut skulle otvifvelaktigt ha kullkastat klausulen i testamentet, såvidt det rörde grefvens fördel. Baronen skulle ba blifvit. uppmärksam, riddaren Siegwart, så lätt sårbar när det gälde hans ära, skulle ha besvarat grefvens afresa med att tvärt neka bonom Los hand. Slutligen skulle Sylvia sjelf ha betraktat en sådan vändning också såsom en följd af sin brottslighet, och då hon var n qvinna utan egoism, ja utan romantik, så kunde det för henne alls icke vara något nöje att, för hennes olyckas skull, hon äfven skulle se grefvens framtid förstörd. Att han led, ja till den grad ått han ville för Henne