Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

Hvar är Lo?, frågade fadren, så snart han icke såg sitt barn. Och grefven? Det förflöt någon tid innan till och med Sylvias spejande öga förmådde utforska det intryck, som den unga flickan gjorde på honom. Lo betedde sig på det originellaste, ja på ett oemotståndligen komiskt vis. Hvarom fråga var, hvarför hon var på slottet, i. hvilket förhållande grefve Max.skulle komma till henne, det tycktes hon ha alldeles glömt bort. Med desto mer uttrycksfull och oförställd glädje hängaf hon sig åt de nöjen, som vistelsen på slottet skänkte henne, hennes pulsar svallade af lefnadslust och skrattet klingade från hennes friska läppar, hon gladde gammal och ung. Barnen hade roligt till ytterlighet åt henne, hon undervisade dem men icke ur böcker, hon tycktes hemta sitt vetande iflykten, liksom genom en uppenbarelse, Sylvia var hennes afgud, i hennes närvaro höll hon sig stillsammare, ovilkorligen tillegnade hon sig något af hennes behagfulla väsen; hon deltog med henne i de små göromål som utgöra en älskvärd husmoders ära och prydnad. Så hade baronessan för vana att sjelf tillaga teet åt sina gäster och denna stund af dagen brukade för alla vara den anpgenämaste. Sylvia förstod att bereda en sådan trefnad vid sitt tebord, hennes konversation var så upplifvande, hennes sätt så elegant och dock så enkelt, att hvar och en af de närvarande trodde sig med teet, som hon sjelf hällde ur silfverkannan i kopparne af Sbvresporslin, dricka nektar. Hon brukade också sjelf lägga sockret i kopparne, icke med någon stor silfvertång, utan med sina fina hvita fingrar — någonting nytt, som damerna funno vara rysligt,, men herrårne mycket pikant. Lo hade alltid suttit beundrande och sett på, hur behagfullt, Sylvia gjorde allt detta och denna