Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

göra det största offer, det såg hon nog, men hon gjorde sig ingen illusion rörande uthålligheten af hans förtviflan. Hon visste, att mannen är organiserad på ett helt annat sätt än qvinnan och måste vara det, för att kunna upptaga kampen med den materiella sidan af lifvet; hon visste, att då qvinnan vanligen ej kan göra något annat än att passivt bära det som henne blifvit pålagdt, så gör mannen sig fri från, afskuddar smärtan, ty han förmår ej bära den, den hämmar honom i hans verksamhet. Han borde väl åtminstone visa god vilja att lära känna den unga flickan, och Sylvia insåg att möjligheten härtill blott fanns på slottet, ty att grefve Max numera ej skulle vilja följa riddar Siegwart och Lo till kastellet, var ju alldeles klart. Hon skref till honom, hon gjorde honom föreställningar, hon besvor honom för hans eget lugns skull att ge sitt löfte och — slutligen gaf han det. Om han gaf det, blott för att ännu få vistas i hennes närhet, om hon äfven sjelf ville det, det må lemnas derhän, men derigenom blef det afgjordt, att de intresserade personerna stannade qvar på slottet, en tid atminstone. I denna egendomliga ställning afspeglade sig nu de olika karaktererna i fallaste dager. Sylvia visade sig, om man så får säga, liksom beslöjad, och ingen insåg fullkomligt klart, att alla de hemliga trådarne funnos samlade just i hennes band. Hon sammanträffade aldrig ensam med grefven; när artigheten så fordrade, lät hon både sitt samtal och sig sjelf försvinna, men genom sin fulländade grace gjorde hon sin personliga tjusningskraft gällande. Baron Schöning var oupphörligt i verksamhet, var munter och glad med sina gärter och tyckte ofantligt mycket öm den hederlige,