—— ———-Ldet blef afton fingo de begge, beledsagade af en tjenare, till kapellet. Sylvia kunde ej taja, Oron, flickans okonstlade väsende — hon sprang under vägen och plockade blommor strax före det ögonblick som skulle afgöra öfver hela hennes lif — hennes ställning till begge förorsakade henne namnlös ina. Kapellet var präktigt upplyst; Sylvia trädde hastigt dit in, ty hon trodde sig höra steg på afstånd. Den gamla grefvinnans marmorkista var öfverströdd med blommor. Sylvia lade brefvet, som var stäldt till henne af den besynnerliga gumman och som innehöll vilkoret, uppveckladt på kistan, placerade Loi sin blomstergömma och drog sig sjelf tillbaka till den aflägsnaste och mörkaste vrån af kaellet. : Grefve Max hade i en feberaktig sinnesstämning kommit till slottet och denna var icke minst framkallad af förhoppnivgen att få återse Sylvia. Hans längtan att få träffa den sköna qvinnan hade stegrats till det högsta och genom det förhållande, hvari hon kom till hans arfsangelägenhet till följd af grefvinnans bref hade alia hans tankar uteslutande varit riktade på henne; det som förut var half lek var nu hel sanning, ham kunde knappt bibehålla sin fattning när han såg hur Sylvia till och med på den af henne sjelf utsatta dagen drog sig undan honom. I denna sinnesstämning gick han till kapellet, med Syivias bild för ögonen trädde han in der. Åf alla möjjigheter hade ban ej kunnat vänta sig denna. Kistan stod vid långväggen, Los blomstergömsle var arrapgenndt vid ingången, så att blicken genast föll på kistan. Grefve Max gick skyndsamt fram till den, tog brefvet och genomläste det. Hans ansigta blef blekt som dödens och med stirrande blick säg han sig omkring. Då stack Los hufvud ut genom blommorna, med stora ögon