passion, samma djerfhet, som så förolämpat Sylvia, det var som om han nu först omfattade en aldrig anad lycka, som om för första gången hans själ blifvit skaka? i sitt djup. Sylvia försökte att skjuts honom från sig och tryckte handen mot sin panna. Var det väl nu samma man? En brännande tår ur hans öga föll på uennes hand. Och nu — nu kan ni tänka på möjligheten att vi skola afstå från hvarann, Sylvia ? sade han sakta, nu då för första gången den högsta, den renaste lycka uppfyller mitt hjerta, då vi ha en oomtvistelig rätt till hvarandra, nu då allt det förflutna är utplånadt? Det mäste bli så... Grefve Max steg upp och satte sig bredvid henne. Hvarför måste det bli så, Sylvia? Hvarför? Blott denna fråga ställer hela min stora brottslighet klar för mina ögonn, svarade Sylvia rysande, Nej, icke så, Syivia, sade han, lutande sig intill henne, Var icke rädd, det finns visserligen icke någon social rättvisa, men dock en annan, som är icke mindre aktnings bjudande. Ni ipgaf mig ett ögonblick den förhoppningen, att ni älskade mig — i detta ögonblick besvär jag er att nu, då tärningen kastas öfver mitt och kanske också öfver ert öde, låta er blick lugnt och klart betrakta förhållandena sådana de äro. Niansäg er brottslig — bort med detta brott Var uppriktig, Sylvia, mot honom, mot er och mot mig. Lös det band, som ej mer tillfredsställer er, blif min — jag skall bära er på mina händer! Jag känner i detta ögonblick en glädje, en lycka, en förhoppning, som åt hela mitt lif skall gifva riktning och mål — dyrkan, ömhet, tacksamhet utan gräns för el,,sud (Forts)