via stod qvar obeslutsam, men hon kände att det måste ske, och hon gick till paviljongen. TIONDE KAPITLET. En aftonstund. Sylvia brukade ofta efter dagens bekymmer hvila ut en stund i den lilla paviljongen; det väckte således ej något uppseende att hon gick dit, sjelf gjorde hon det motsträfvigt. Månskenet dallrade ned öfver henne och upplyste det rum, hvari hon inträdde. Men hon ville utestänga det obestämda fantastiska skenet, hon tände vaxljusen och gick tankfull fram och tillbaka. Hennes ställning var mycket svår, blott den finaste qvinnokänsla kunde riktigt leda henne. Hon hade fullkomligt brutit med det förflutna, frestelsen träåde ej fram mer och ändock fanns mellan dem båda ett band, hemlighetsfullt, det kunde ej nekas. Hon önskade lifligt att kunna för honom dölja denna känsla, men den förbjöd henne att bemöta honom med stränghet. Hon hade hoppats att kunna undvika ett sammanträffande med honom, hon hade så visst byggt på det intryck, som den älskliga Hiekan måste göra på honom, på sin tillgifvenhet. för henne — men förgäfVes, Sylvia fick ej länge vara ensam. Omedelbart efter soupern hade slag af hästhofvar hörts, nu närmade de sig hastigt, en sekund ännu — och grefve Max stod på tröskeln. Sylvia såg upp på honom, den djupaste rörelse var aftecknad i hans drag, hans ögon trålade så som hon aldrig förr sett dem göra Tack, Sylvian, stammade han, ur stånd att kunna dölja skälfniogen i rösten. Han lät sin blick hänryckt fara öfver henne och böjde knä för henne, han slingrade sina armar mildt om hennes lif och lade hufvudet i hennes kvä, Men pu fanps cj mer gamma