Lo, som ej förstod något af hela situationen, mer än att begge beredde henne oro och ängslan, lyfte plötsligt sitt bufvud och sade också: Gå Befallningen ur flickans mun lät så ytterst komisk, att ingendera af dem kunde undgå att känna effekten deraf och Max såg ned på henne med ett obeskrifligt leende. Hon var riktigt röd i ansigtet af vrede och de hvita tänderna glänste mellan de rosiga läpparne. Jag lyder, min fröken, om ni derförinnan vill utverka åt mig ett samtal med baronessan Sylvia. Lofva honom det, sade Lo. Sylvia skakade på hufvudet, grefve Max blef nu allvarsam igen. Då reser jag min väg, sade han beslutsamt. Sylvia kände nogsamt öfverdrifterna i hans natur, hon såg ryckningarne i hans ansigte, hon måste göra ett slut på den plågsamma scenen. Ni träffar mig efter soupern i paviljongen, sade hon. Grefve Max gick med en tacksam blick och Sylvia följde långsamt efter med den unga flickan. Men grefve Max kom icke till soupern, han hade strax efter sin återkomst till slottet kastat sig upp på sin häst och sprängt af derifrån. Sylvia var i stor, bestörtning. Hur förklara hans frånvaro? Ater var hon ensam med sin plåga. Baronen lät hvar och en i sitt hus göra hvad ban ville; riddar Siegwart var alltför anspråkslös och formlig för att yttra sin förundran öfver Max försvinnande och Lo tycktes icke en gång tänka på att han kunde vara der. Soupern var slutad. Herrarne satte sig till ett litet parti, Lo gick in i barnkammaren och lekte med barnen, liksom om det aldrig någonsin varit fråga om nägon man eller om någon half million åt henne, Syl