likt ett nyfiket barns... Men när hon fick se hur den ståtlige officern, som precist såg ut som prinsen i hennes bilderbok, oaflåtet riktade sina ögon på henne, så glömde hon alla sina löften, förlorade besinningen och högt ropande: Sylvia! Sylvia! störtade hon fram till den undanskymda vrå der hon satt. Sylvia bäfvade af förskräckelse, sade ej ett ord, utan fattade flickan i handen och förde henne med sig ut på närmaste skogsväg, som ledde till slottet. Men hon hade återsett honom, hon kände sig nästan vanmäktig och hade knappt gått femtio steg förrän hon sjönk ned på en stenbänk. Lpo satte sig nedanföri gräset och förvirrad, öfverväldigad af en för henne alldeles okänd rörelse, dolde hon hufvudet i sitt sköte. Månen kastade sitt klara sken bland tallstammarne, den lilla öppna platsen, på hvilken de sntto, var klart upplyst midt i den omgifvande skogen. Grefve Max hade genast bemärkt dem båda och följde efter dem. Han stannade framför Sylvia och fär stade sina ögon dystert och brännande på henne. Han var mycket blek och hans läppar darrade. Det är ett fult, demoniskt drag i menniskonatnren, att man lär sig skatta något till dess fulla värde först då, när man är på väg att förlora det. Aldrig förr hade han funnit Sylvia skönare, oemotståndligare. Hennes läpppar förblefvo slutna, hon såg på honom bönfallande och höll sin hand utsträckt öfver den unga flickans hufvud, Sylvia! hviskade han. Hon skakade häftigt sitt hufvud. Jag har giort det jag mäste., sade hon sakta, pgå förnt, vänta oss i slottet, grefve Mazx. Max dröjde, som vin hans fötter voro fastväxta, fortfarande blickande på Henne. Sylvias kinder lågade. Gåls upprepade kon sakta i bedjande top,