Aftonbladet – 28 december 1869, sida 3

hela vår varelse reser sig upp, för hvars utförande våra krafter vägra oss sitt biträde. Under de första dagarne var hon icke i stånd att förmå afsända brefvet till riddar von Felseck, hon stod här inför något som var en omöjlighet, så ansåg hon det. Sylvia hörde icke till de qvinnliga martyrer, som betrakta sjelfoppoffringen såsom sin kallelse; hon ropade med den rena berättigade rösten ur menniskans djup: Måtte denna kalken å ifrån mig!s Men hennes bön blef icke hörd, hon skulle ej PR något af de många qval, som för ett lidelsefullt och finkänsligt hjerta finnas. Skäm, ånger och en svartsjuka, som ej hade några gränser skulle hon genomgå. Den kloka, gamla grefvinnan hade just vädjat till den känsla, som hos Sylvia vara mäktigast, att vilja varå mor. Ur denna känsla uppstod först en känsla af medlidande för den unga varelse, som var utan mör, medan Sylvia ifrigt tänkte på ett medel att i en annåäns hand lägga planens utförande — men det var henne dock omöjligt annat än ått tänka på Adelgunda Sophia von Felseck. Visserligen kallades hon af tant Katinka ,barnet,, men var det dock icke möjligt, att hon var en stor, kall, förnäm uppenbarelse, söm stölt bröstade sig, derför att rikedom och en ny position. oförmodadt, fallitned liksom från skyn? Hur skulle hon väl taga den? Sylvia ryste åter, öfver allt kände hon gränsen af det som var svårt att fördraga. Hon väntade tre dagar i ända under de mest pinsamrna tankar, derpå meddelade hon sin man brefvet och afskickade det andra. Två dagar derefter kom Siegwart von Felseck med sin dotter, sin tjenare, sin hund och sin: hare, hvilka tre senare han dock lemnade qvar i skolmästarens salig mors vagn söm han fött låna och nu var qvars