Aftonbladet – 27 december 1869, sida 3

ord vexlats mellan slottsherrn och den gamle tjenaren. Emellertid hade slottsherrn en gäng talat och det var en dag då den gamle tjenaren stum pekade på sitt gamla livree, som : hade försilfrade vapenknappar; ty en svaghet hade riddar Siegwart: stolthet. Sin rock, som genom omsorgsfull vård bibehållit sig oförändrad i tjugu år, den lillas dopdrägt, livreet, hundhalsbandet och en terrin af silfver, i hvilken hvarje middag potatesen lades, vägrade han hårdnackadt att söra sig af. med. Den gamle tjenaren fortfor att blanka sina och sin herres knappar och i det han då och lå tog ut af sitt lilla arf, som han fått af sin mor, dödgräfvare-enkan, lyckades det nonom också att rädda silfver-teskeden, med vilken riddaren rörde om i sitt ekolloncaffe. Men det han till sin ledsnad måste mder ett helt år afsäga sig, var färska tidningar. Men tjenaren hittade på en utväg och lade hvarje morgon på frukostbordet ramför sin husbonde ett dagblad för föresående året. Men det fanns också någonting eget, nåsonting så vackert i detta hus, att det var tt underverk, hur ur sådana stenrösen en sadan knopp kunnat spira upp, liksom ur actus den fantastiskt rosentärgade blomclockan. Detta var riddar Siegwarts enda oarn och enda. lycka, en flicka om sexton års ålder, älsklig och oskyldig som liljan på marken, uppväxt somden, blott icke stum. Ty hon hade en stämma, som klingade som musik, vare sig hon talade eller sjöng och som skulle ha tjusat hvar och en som kommit till detta klippnäste, men ingen kom dit. Förr hade då och då skolmästaren från byn i dalen kommit för att lära den lilla att läsa och postbudet hade också kommit. Men sedan den förstnämnde fått podager och ej mer