Aftonbladet – 27 december 1869, sida 3

ende, eftertryckligt stötande med sin käpr vid hvarje steg; så den gamle tjenaren, som långsamt och vanligen baklänges steg ned kånkande den gamla reumatiska hunden på sina axlar, slutligen tredje personen i hushållet, en liten elfva, som alldeles icke berörde den der trappan med sina fötter, utan omfattande med begge händerna den smala stång, som skulle vara ledstången, gled utföre hastigt som blixten. Siegwart af Felseck bar förundransvärdt väl sitt armod, som verkligen var ytterligt. Det ser ut som om det funnes menniskor, som af ödet äro utsedda till olycka, blott derför att de förmå att med så stor värdighet bära den. Af sina föräldrar hade junker Siegwart ej erhållit någonting annat än uppfostran i kadettskolan samt kastellet. Mycket tidigt hade han utgått ur skolan med erhållna epåletter, men hans militära bana blef aldrig lysande. Han blef sårad i första träffningen och pensionerad som sekundlöjtnant; icke ens så mycken lycka hade han haft att han fått sina lemmar alldeles sönderskjutna för att derigenom erhålla särskild gratifikation. Inkomsterna af kastellet deremot bestodo i en ek, på hvars ollon han kokade sitt kaffe, de andra träden voro hästkastanier. Emellertid hade han på ett förvånande sätt förstått att reglera sina behof efter sina inkomster, ja han hade till och med tagit sig hustru. Hon var en lika anspråkslös natur som han sjelf, ja, man kunde säga att det var af anspråkslöshet hon dog efter ett års äktenskap, sedan hon -fvit lifvet åt en dotter, för att med anleuning af husets små inkomster lemna behöflig plats åt den lilla varelsen. Allt af värdesaker, som funnits i den gamle riddarens hus, hade förts till staden för att säljas, men derom hade aldrig ett