Aftonbladet – 27 december 1869, sida 2

till sig. Sylvia ryste; hon slet sig lös från honom och skyndade in i nästa rum, hvars dörr hon låste efter sig. En timma derefter erhöll grefve Max ett bref från henne, hvars korta ionehåll han eftertänksam betraktade. Ni lofvar ju att resa i dag, grefve Max? Jag fordrar det, mitt beslut är oryggligt. Att börja med kände han stor lust att trotså henne, ty passionen, som ledt hans steg, var för ingen del hycklad, det kändes honom svårt att nu afresa, ja det föreföll honom omöjligt. Men derefter tänkte han på den befallande häftigheten hos hennes natur i sista ögoublicket och huruvida icke en tids skilsmessa skulle kunna bryta hennes stolta vilja och upplösa den i längtan. Han hade sett hvilken passion hvilade i djupet af hennes själ och att fullständigt fjettra henne vid sig var hans mål. Liksom alla karlar, som fräckt tillintetgjort qvinnors rykte, trodde han ej mer på någon qvinna. Innan den hemliga klausuln i den gamla grefvinnans testamente fick brytas återstodo änpu två månader, en förevändning att återkomma fattades hocom icke, emedan hvarjehanda förändringar skulle företagas i grafellet, hvilka likaledes föreskrifvits af den underliga tant Katinka. Han beslöt då att å några veckor bege sig till en elegant ort. När baronen återkom till slottet med de små ponnyryttarinnorna fann han till sin öfverraskning grefven resfärdig. Då han emelertid hörde till det slags folk, som tager allt på den lättaste sidan, så önskade han honom hjertligen en lycklig resa och uttryckte sin glädje öfver hans snara återkomst. Sylvia lät genom en betjent urskulda sin ränvaro, hon var opasslig. aMin hustru kommer att bli mycket led