Aftonbladet – 27 december 1869, sida 2

ns NRTRRTERARTRKVRE RNE AREA afseende hon kunde ha att göra med testamentet, det förmådde han icke. Han blef oroligare, hans kombinationer förbundo sig på det mest retsamma sätt med hans passion för henne, de djerfvaste törhoppningar och planer knöto sig dervid. Brefvet låg framför honom och måste befordras, men icke utan ett försök att blidka Sylvia genom att upplysa henne om den pina han utstod och få ett slut derpå. Han kunde i början ej motstå frestelsen att sjelf framlemna det, men i sista stunden och just som hans häst leddes fram, vågade han det icke, utan att förut skriftligen ha utbedt sig hennes tillstånd dertill. Han skref bönfallande, helt kort, men mellan raderna kunde mycket läsas och han afskickade en jockej med brefvet. På natten kom svaret. En fin, oförseglad biljett, knappt i brefform, var af följande lakoniska innehåll: Ni får ej komma förr än om morgonen på Christophorus-dagen. Grefve Max var i förtviflan, ban förbannade sig sjelf och verlden, stormade öfver gamla qvinnors lynnigheter och råkade i sådant ursinne vid fanken på att gumman kunnat dupera honom, att blott hägringen af den balfva millionen kunde långsamt återgifva honom fattningen. Han slög sig på att studera filosofi, han blef tacksam mot Karl Gitzkow, som nyss afslutat en spännande roman i nio delar, och han gjorde sig ettaqvarium. Men det gick som det kunde med dessa förströelser, dock han dödade tiden och det var ändamålet. Aftonen före Christophorus-dagen var inne och liksom barnen före julaftonen räknade grefve Max timmarne till följande morgon. Den kom, hästen stampade otåligt ute på gården, grefve Max hoppade upp i sadeln och som en pil flög han af i riktning mot slottet.