rade Europas samvete. Alla folk skulle med en mun utropa: Vi vilja för alltid göra slut på de stående armeerna, dessa blinda vVerktyg för den krönta despotismen, som håller dem i sin hand för att vända dem mot oss sjelfva och meå tillbjelp af våra söret och våra penningar beröfva oss våra friheter. Detta är den allmänna tanken. För några dagar sedan förklarade en medlem af engelska parlamentet, hr Richard, som af fredsvännernas Samfund i London fått i uppdrag att taga kännedom om stämningen i Europas förnämsta hufvudstäder, att öfverallt, i Belgien, i Holland, i Preussen, i Baiern, i Sachsen, i Österrike och Italien, ej mindre än i Frankrike, samma känsla af afsky för kriget som medel att slita de internationella tvisterna gifvit sig luft med samma energi. Han tillkännagaf vid samma tillfälle, ett möte inom Den internationella fredsligan, att under den stundande sessionen en motion skulle väckas i engelska underhuset, med syfte att söka förmå britiska regeringen att verka till förmån för en allmäna afväpning. Han förklarade dessutem, att han af sina samtal med de politiska personligheterna i de särskilta länderna hemtat den öfvertygelsen, att ögenblicket vore kommet, då detta problem, som hittills endast rört sig på spekulationens område, måste inträda på verkligheternas mark. Om det finnes något binder, kommer det ej från folken. Derom kan ej det minsta tvifvel råda. Motståndet mot denna stora, allmänt fordrade reform ligger helt och hållet i suveränernas vilja. Men nu förklarar man oss, det oaktadt, högtidligt, att furstarna önska freden. Ännu en gång, om äfven de fördöma kriget, hvarför envisas de då att underhålla ofantliga, ruinerande armeer? Ett af de två: antingen är det blott ett tomt ord och i detta fall allsicke på sin platsi ett tal som är ämnadt att upplysa ett stort land om dess angelägenheter, eiler är det ett uppriktigt ord som har sin grund i diplomatiska underhandlingar, hvilka ännu äro oss en hemlighet. Pågå underhandlingar om afväpning, och i detta fall hvar? Det är detta hvarom man bort underrätta oss, det är detta Frankrike och Europa behöfva veta, ty den diplomatiska mysteren är i de nyare folkens ögon ej mindre utsliten än vapnens bländsken. När nationerna enhälligt vilja freden, enhölligt fordra militärbördornas lättande, är det ej nog att säga dem: suveränerna önska freden. — Man vill ha bevis till stöd för en sådan försäkran. Och logiken svarar furstarne: I ären oförmögna att tillfredsställa denna allmänna önskan. Eröfringsandan, som väcker edra dynastiska lystnader, hindrar er att träffa en sådan öfverenskommelse med hvarandra. Och inom eder tänken I; dessutom : Våra gevär, våra kanoner, äro hädanefter tronens enda stöd. Låtom oss proklamera freden, men litom oss förbli beväpnade mot våra egna undersåter. Denna furstarnes . politik är numera genomskinlig. Men hvad furstarne ej förstå, eller ej vilja göra, det vill säga den fullkomliga omgestaltningen af armeväsendet, det skola de intelligenta nationerna göra trots dem. ORTEN