Aftonbladet – 27 december 1869, sida 2

laste, och haus ömhet för henne tycktes tillväxa med hvarje dag, hans hem och han: barn utgjorde hans enda lycka och hon vai mer än förr husets ärade och uppburna herrskarinna. Och allt detta kände Sylvia blot som en törebråelse! All hennes glädje val förgiftad, intet ord mer kunde välgörande intränga i hennes själ, såret berördes städse derat. Grefvens namn uttalades sällan, mer oupphörligt stod han för hennes själ, för hennes ögon, alltid sväfvade på hans läppar detta sarkastiska leende, som gjort henne så usel, alltid tyckte hon sig höra hånande ord. när hon försökte anslå den förra glada tonen isitt hus. Hon led, med hvarje dag ökade sig hennes qval, och hennes mans outtröttliga omsorger blefvo outhärdliga marter, likasom hans ömhet, den hon icke vågade tillbakavisa. . Åter hade två månader förflutit... Arma Sylvia! Alia de skräckbilder, som hennes fantasi hittills frambesvurit, hade antagit gestalt, stodo hotande framför henne, tillväxte ängslande och olycksbådande, medan hennes husliga lif förflöt stilla och ljuft, mildt leende åt alla utom åt henne. Sylvia frågade sig ofta om det vär rättvist af ödet, att en enda stunds pligtförgätenhet skulie obarmhertigt, obevekligt för alltid tillintetgöra ett lifs, en familjs lycka. SJUNDE KAPITLET. Testamentets hemlighet. Tiden för öppnandet af den hemliga klausulen i testamentet var förfluten; grefve Max, som från badorten hade återvändt till resilensstaden, bröt full af otålighet tant Kainkas familj-insegel och läste till sin smärt. amma förvåning blott dessa få ord: Gå Christophorus-dagen vid tiden för Ave