Aftonbladet – 27 december 1869, sida 2

sen, yttrade baronen i det han gaf grefven sin hand till afsked. Han följde honom ned på gården, der grefvens häst stod sadlad, och en blick sköt från grefvens ögon upp till Sylvias fönster. Sylvia var i sofrummet, hon hade lyssnat till afskedet och försökte dämpa sitt bultande bjertas slag, hon låg på sin säng, en feber rasade i hennes ådror, med hvarje pulsslag kom förebråelsen, att hon icke förmådde beherrska sin känslas varma strömmar, som i afskedsstunden, den hon sjelf framkallat, ännu en gång omtöcknade hennes förstånd. Hästens hofslag hördes ej mer, en häftig snyitning arbetade sig fram ur hennes bröst, hennes kinder voro ännu våta af tårar, då baronen kom upp till henne. Sylvia var öfvertygad om, att han måste på hennes panna kunna läsa hvad som skett, att det måste stå skrifvet i luften, att ordet måste i eld bokstäfver flamma för hans ögon, lika hotande som för hennes. Hon såg framför sig bilden af den sköna och brottsliga qvinnan, som af det fanatiska folket släpades inför Frälsaren, på det han skulle öfver henne uttala sitt stena hennel — Men hon kände sig icke vara värd någon barmhertighet af Honom, som skref i sanden: Den utan synd är, — — — hon kände sig nu brottsligare än tillförne, ty hon hade icke mod att för sin make bekänna sitt brott. Och om hon också haft detta mod, blefve icke då först hennes förbrytelse förkroppsligad? Måste hon icke rysa för den tanken att genomstinga hans intet anande hjerta med misstroendets tagg, att genom sin bekännelse krossa sitt hems ära, för alltid störa dess lycka? Medan hon öfvervägde alla dessa följder, insåg hon att det blefve större qval för henne att tiga, men att hon måste uthärda dessa. Baronen såg om henne på det kärleksful