Aftonbladet – 24 december 1869, sida 2

sin mans ära, hon höll barnen på afstånd från sig, på det ej deras rena rosenläppar skulle beröra hennes, som ännu brände af en brottslig passions kyssar. Middagen var slut, den hade förorsakat Sylvia så ontsägliga qval, att hon kände sig alldeles ur stånd att ännu en gång deltaga deri. Hon hade på morgonen undvikit att sammanträffa med grefven. Hon insåg nu sitt felsteg, nu då det var för sent att utveckla styrka, vilja, beslutsamhet. Med djupaste blygsel tänkte hon tillbaka på sin fordna stolthet, hon kände hatet uppväxa inom sig mot den man som krossat hennes lycka som glas, Och denne man uppträdde nu med mycken säkerhet, käckt triumferande; han tycktes ej vara plågad af några samvetsqval, han var nu mera ogenersd än förr mot hennes make, han liksom stoltserade öfver sitt förhållande till henne och sårande var också det förtroliga sätt, hvarmed han nu vände sig till henne, Hon förkrossades af att se hur han nu hånade hennes motstånd, skrattade åt hennes eder, icke brydde sig om hennes om misskund bönfallande blickar — hon hade ju fallit, och fallit för honom, (Forts.) EFESPNP NE NROTKRISKES