Aftonbladet – 24 december 1869, sida 2

Knappt hade slummern bortskymt förståndets ljussken förr än lidelsens bilder började sväfva fram. Hvarje bloddroppe blef puls, hvarje: djupt dold önskan tog gestalt i drömmen, blef begär, och afvisadt ansatte det allt mer det unga hjertat. Fantasien, som bemäktigat sig denne mans bild mot Sylvias vilja, förde honom hänsynslös, som Eros, fram utrostad med alla förledande retelser för hennes inre öga, dref blodets vågor till hjertat, bortblåste i drömmen liksom agnar det vakna medvetandets föresatser, lekte nästan hånande med motståndet. : Det är någonting förfärande, något demoniskt i denna makt, som förlamar vår vilja eller rycker den bort dit, hvarthän vi med vårt innersta väsen icke vilja. Så kände hon, den unga gvinnan, som af sitt hjertas våldsamma klappande väcktes ur sin slummer, Hon sprang förvirrad upp och strök med benden öfver. pannan, liksom kunde hon drifva bort drömonar: Hennes blick föll händelsevis i den stora spegeln, som hängde midt emot ottomanen och hon sjönk blyg öc2 djupt förskräckt till golfvet; hennes kinder brunno, ur hennes ögon flögo hemska glimtar, Hon såg på klockan, hon gick kring rummet, hon tänkte på att återvända hem; deita ställe som förut skänkt henne så mycken frid var liksom fylldt med åskluft, röster hviskade rundt omkring henne — hon ville bort: I detta ögonblick trängde ljudet af hästhofvar till hennes öra och hon stod stilla liksom förstenad. Några farvägar gingo ej genom denna del af skogen, blott baronen eller grefve Max kunde: det vara, Sylvia behöfde ej gissa längre, hon såg grefvens röda uniform lysa bland träden, hon kände hans hästs lätta gång. Hon var nära att förlora sansen. Hon försökte att inifrån låsa dörrärne till salen, men hon kunde det ej, hop