Aftonbladet – 24 december 1869, sida 2

srstånd var den väg klart utstakad, på hvilken bon skulle gå, hon måste med egen hand rycka ned bilden från tronen, framför hvilken hon i brottslig hänförelse legat på knä, så var hennes vilja. Sylvia tryckte handen mot hjertat, så att det skulle tiga, hon tillslöt ögonen på det att hennes gestalt icke skulle aftecknas i ljusfloden, som strömmade in genom fönstret. hon kallade till bjelp sin värdighet som maka, som moder, allt hvad uppfostran och lefnadsvishet skänka oss för att kunna besegra den blinda, tygellösa, paturliga viljan i oss, och det blef slotligen lugn hos henne efter striden, likson; lade hon vunnit seger. Utmattad sjönk heppes hufvud ned, det sakta spsandet iträa anför fönstret verkade välgörande Jå en us. 7 SÅR perver — hon insomnade. hennes skälfvauv. -— så öfver rörelserna Äro vi fria? Herrska .o sam öfver i vår själ, i vår fantasi, i vår krop, vårt blod, öfver hjertats slag? Eller finns det verkligen ett oundvikligt öde, som hvilar öfver menniskorna vid deras goda eller onda handlingar, för hvilka de dock bli ansvariga? Finnes det också en obeveklig domare för våra lidelser, för hvilka vi sjelfva förskräckas liksom för en blind paturkraft, hvilka uppstå hos oss ur obekanta djup liksom stormen, hvilka brusa omkring oss liksom den vilda hafshvirfyeln och våldsamt draga 0ss ned i djupet? , Hvarför låg denna vaekra, unga qvinna, som nu var omsluten af sömnen, för några sekunder sedan förkrossad inför sin domare och trodde sig bönhörd, om han också ej ville utsträcka sin beskyddande arm öfver hennes slaummer? Är då demonen mäktigare i oss än Gud, har då icke syndens sköna engel blifvit af hans starka arm störtad ned i afgrunden? Öfvertager uuder sömnen en annan själsverksamhet herraväldet?