Aftonbladet – 23 december 1869, sida 3

riksdagen 1751 också ökade handpenningar medelst hvilka hofvets blehof kunna rundligen uppfyllas, hvarföre ständerna också hoppas vara befriade från allt bekymmer närutinnan. De tro sig dock böra tillkännagifva, att, eho han vara må, som enskildt lånvar penningar eller gods åt deras majestäter konungen eller drottningen eller åt de kungliga prinsarne, och sedermera icke erhåller betalning, får icke drista sig begära en sådan af statsverket; emedan rikets ständer härmedelst i underdånighet förklara, att sådana fordringar alldeles icke böra eller skola af rikets medel gäldas. Ständerna bedja dessutom hans majestät att mera sällan aflägsna sig från hufvudstaden, och att längre resor ej företagas utan rådets pröfning och i tvenne rådsherrars sällskap; och ständerna anhålla tillika, att hans majestät täcktes oftare än hittills genom sin närvaro gifva drift och styrka åt rådkammarens öfverläggningar. — En utställning. Till G. P. skrifver Stock holms signaturen Göran: Utställningarne med anledning af julen öfverträffa hvarandra i år och troligen de föregående årens. Men en utställning har varit unique, räckt blott ett par dagar och återkommer aldrig mer. Här finnes en inrättning som kallas Kungliga Husgerådskammaren,; der förvaras alla slags effekter, som hafva begagnats på de kungliga slotten, och hvilka inköpts för det anslag som utgår för underhåll af möbler m. m. på nämnde slott. När dylika efiekter blifva obrukbara, så hopsamlas de och säljas på auktion. Då afyttras äfven obrakbara hofekipager, seldon m. m. Men dylika auktioner hållas sällan mer än hvart tionde år ungefär. Härom dagen skulle en sådan auktion förrättas, efter föregånsten visning.. Utställningen var ganska kuriös. Många bundtarinnehöllo fönstergardiner, som varit praktfulla och dyrbara — nu föga annat än trasor; möbelöfverdrag af tjockt sidentyg, som haft lysande färger, nu urblekt, utnött, men som hade en strykande afgång nu, då det blifvit modernt och husflitigt att rispa upp gammalt siden och låta spinna om det till inslag i nya väfnader. Men intressantast var dock utställningen af de gamla åkdonen. De voro en profkarta på förgångna tiders vagnmakerikonst. Jag vill blott omnämna tvenne åkdon, de kuriösaste. En vurst, bygd iformaf en långsträckt båt, hvitmålad, med röda och förgylda lister, klädd med ännu väl bibehållet rödt kläde, rymmande minst 24 ordinära personer. Detta åkdon lärer begagnats af konung Adolf Fredrik och hans familj under deras besök på Drottningholm, har sedan nyttjats af Gustaf ir och Gustaf IV Adolf, men Bar derefter flyttats från det ena lustslottet till det andra, och påträffades slutligen i vagnshuget vid Ulriksdal; men då vagnen tog upp så stort utrymme och erfordrade minst sex hästar för att hållas i gång, så blef den nu såld, för en bagatell naturligtvis. En landau fanns ock, dem ende i sitt slag numera. På ett solidt underrede — hjul och axlar voro så groft tilltagna, nästan som på en kanonvagn — voro fyra väldigt tilltagna fjedrar anbringade, och i dessa hängde på starka remmar en rikt skulpterad, öfvertäckt vagnskorg, invändigt klädd med dyrbart gult siden (nu urblekt och söndrigt), utvändigt grönmålad, å dörrarne det kungliga vapnet. Såvål å hjulen som å fjedrarne och det öfriga underredet samt å sjelfa korgen var rik förgyllning arbringad, hvilken nnu var väl bibehållen. Den hade länge varit drottning Desideras paradvagn och tros vara förfårdigad i Paris. — Tror herrn, frågade jag en sakkunnig man, att den vagnen kan vidare användas? — Ja, för tusan, det kan den visst, men icke korgen. Af underredet kan man göra en schangtil likvagn, om någon hyrkusk köper den, ty nu lönar det sig för dem att köra bättre lik också.