Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

sma önskningar, på hvilka barpabjertat är så rikt och hvilka äro så lätta att. tillfredsställa och så gick hon, medan tjenste folket var i den tron att hon skulle träffa barenen hos grannfamiljen. Skogen var stilla och uppfriskande, trädens grenar hviskade så bekant till henne, spänningen i hennes nerver förminskade sig. Hon återfann samma. känsla som. när hon förat. gått der, hon gick på sina egor, hon var åter den aktade herrskarinnan på godset, makan, modren, hennes samvetsängest upplöste sig i en ström al tårar. gom gjorde henne godt. Nära en hel timma vandrade hon fram i skogen, hvjlapåe sig än här, än der, slutligen stack sagthuset fram genom träden och den lilla sjön glittrade i solljuset. Sylvia hade på länge ej varit der, hon såg sig omkring. Skogen hade blifvit tätare än förut. Gräsvallen framför det lilla jagthuset, var som sammet, oräkneliga hvita blommor simmade på sjön. Hon ck en känsla at tillfredsställelse vid. tanken på att hon fick vara allena hela dagen hon ämnade tillbrin, här, hon stälde från sig den lilla korgen med bröd och frukter, som j tagit med sig, på trappsteget och öppnade dörrarne. Det lilla huset innehöll blott en sal och två smårum. Den förstnämnda, i hvilken Sylvia inträdde, var bestämd till jägarnes rendez-vous-rom och af baronen inredt med synnerlig förkärlek, (Forts.)