Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

qväfva henne, bjertats slag ville spränga hennes bröst. Plötsligt afbröt Max läsningen och hans ögon blefvo oafvändt riktade mot hennes. pSylvial sade han. s Tiksom bönfallatde sträckte Sylvia sina händer uppåt och tillslöt ögonen. Åldrig förr hade han kallat henne så, denna förtrolighet var förolämpande, och dock... hur kunde en mepniskostämma inlägga så cken ömhet i tonen? Med hennes namn ryckte han henne sjelf till sig med detta bönfallande uttryck, som från en stolt mans läppar är oemotståndligt. Grefve Max fortfor: Hur denna gestalt förföljer mig! Vakande och drömmande fyller hon hela min själ. Här när jag tillsluter ögonen, här i min panna, der den inre synkraften samlad, stå hennes svarta ögon. Här — jag kan ej uttrycka det för dig. Sluter jag till mina ögon, så äro de der, de stå framför mig, i mig, de fylla hela min själ. Hvad är menniskan, den prisade halfguden! Sakvar hon icke just då krafter, vär hon som mest behöfde dem! Grefve. Max tystnade plötsligt; liksom vore han utom sig tryckte han bänderna mot sin panna och kastade åter sin iränåcde blick på Sylvia. j Böjer du dig ändtligen för makten, stolta bjerta? hviskade han, Nej, nej, det måste bli ett slut härpån, stammade hon. ,Slut? Nej, det kan icke bli något slut — ty vi älska hvarann! skrek grefve Max, uppspringande, och lutade sig ned öfver stolen 1å hvilken hon satt. Sylvias hufvud bade vanmäktigt sjunkit ned. Han tryckte sina läppar mot hennesoch i passionens uppbrusning ön hennes hufvud till sitt svallande röst. Blott några ögonblick var Sylvia utan besin