Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

sin passion och bäfvande prisgifver sig åt stormen. En eftermiddag slog grefve Max upp Werther — Sylvia sökte förhindra det, men hon hade icke mod att rent ut afböja läsningen af fruktan att förråda sig. Hon öppnade fönstret för att säga några ord till sin man, som stod i begrepp att rida ut, men rösten svek henner-och det var -som om hon vore utan allt skydd i det ögonblick hon såg hans häst försvinna bland träden. Grelve Max deremot hade genom sitt djerfva kärleksspel blifvit så räddnvingslöst invecklad i passionen, att äfven han höll på att förlora sin sjelfbeherrskning och ej längre avsåg sig säker på jemnvigten i sitt förstånd för att kunna spela spelet till slut. Hans stämma hade icke mer den skarpa, nästan stolta klang, hvarmed ban eljest började sin läsning; den darrade lätt. Sylvia kastade en skygg blick på honom och sedan slog bon ned sina oroligt irrande ögon. I hans yttre var samma alteration som i hans röst förnimbar, aldrig hade hon sett denne man såe dan, för hvilken städse en sträng hållning var egen. Han hade trädt in sin handi sina lockar, på bans panna brann en stark glöd, det ryckte till i hans läppar, han öppnade sin uniformsrock liksom kunde det beklämda bröstet ej fördraga något tvång; han lutade framåt och stödde sig på det lilla bordet, på hvilket låg Sylvias arbete, som fallit ur heonos händer, Men ingenting anslår vårt sinne så mycket som att se en stolt karakter upprörd så, att vi ej trott den i stånd dertill eller att han velat dölja det. Grefve Max läste med oupphörligt stigande rörelse. Aldrig förr hade Sylvia hört så läsas, aldrig hade ett skaldeverk så tjusat bennes sinne, det var som om hvarje ord var stäldt till henne, Hon ville ut, luften ville