Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

sin skälfvande röst, hon kunde ha förbjudit sina ögon att blicka på honom, men hon kunde ej hindra att en glödande rodnad flög öfver hennes kinder, hon hade väl qvinnans utväg att ropa på hjelp, men pär hon satt vid hans sida var det nästan slut med hennes besivning. Han såg detta och triumferade. Men han visste, att han ännu icke borde uttala det afgörande ordet utan att bli på det allvarligeste tillbakavisad, han visste att han, för att besegra hennes motstånd, måste stegra hennes rörelse ända till förvirring, att Amor blott med förbundna ögon kunde nalkas henne. När han under deras stunder af sammanvaro såg att hon närmade sig gränsen, vär hennes ögon tycktes undfly hans glödande blickar liksom dufvans för jägaren, när samtalet afstannade och Sylvia under pauserna sökte samla all in styrka, all sin stolthet för att kunna afspa sig, påtvingade ban sig ett fullkomligt lugn och såg på henne helt förvånad. Sylvia, skyldig och deck oskyldig i sitt hjerta, genomskådade ej hans förställving, hon var liksom tillintetgjord, hon blygdes öfver att cke kunpa fatta sig och öfver att se honom sin beherrskare. bögt för er, min fru? brusäga, och Syivia, som ville undvika alla förklaringar, sjönk ännu blekare ned på sin stol. Så läste han med sin klang fulla stänima, så böjlig vid alla vändningar, och med detta naturliga, förståndiga uttryck, som oemotståndligare fåvgar vär känsla än det mest konstnärliga föredrag. Han inlade i sitt föredrag bela sin känslas rika glöd, ban läste våra största skalders verk, scener ur Faust, Romeo och Julia, Francesca di Rimini, Juliens bref till S:t Preox. Och oupphörligt letade han fram sådana ställen, der qvinnobjertat, öfverväldigadt, bekänner