Aftonbladet – 23 december 1869, sida 2

Och huru förstod ej grefve Max att använda detta språk, som med läppar och ögonkast sakta låter det angenäma giftet droppvis fylla örat, dessa glödande, smygande ord om bönhörelse, hvilka med eldtupgor omgifva det bäfvande bjertat! Grefve Max hörde till de män, som hvarje sång odeladt hängifva sig åt kärleken, som Icke lögnaktigt visa en känsla, men också sär den kommer fullständigt rycka den till sig, liksom funnes det ingenting annat i verldån utom hans. MHvarje morgon, hvarje afton, nästan hvarje stund af dagen blef det möjligt, ja det kunde ej undvikas, att hon blef ensam med den man, hon allt mer och mer fruktade. Baron Schöning var en verkjsam man, han skötte sjelf allt hvad som rörde hans egendom, han förde sin korrespondens, ströfvade till häst vida omkrivg, men grefve Max var honom temligen ofta följaktig. Sylvia hade lifligt bemödat sig om att undvika att bli ensam med honom. Hon föregaf nusliga bestyr, men grefven visste att hon ej hade sådana, att hon blott behöide gifva allmänna föreskrifter åt sina underordnade om hvad de hade att göra och detta förstod hon i grund och botten. Hon försökte att hafva barnen hos sig, men de små lefnadsfriska flickorna skyndade ut till Ice i skog och mark som sommarfåglar, just när de som bäst bort vara hemma, men hemma voro de när de gerna kunnat vara borta. Grefve Max såg snart den vackra Sylvias örsök att draga sig undan honom med hemig förtjusning och med ett knappast märkbart leende på sina läppar. Hur hon än sträfvade mot och slog med vingarna, var hennes själ i hans våld, hon var — förlorad, ty han visste nu att hon kämpade. Hon hade kunnat beherrska sina ord, men icke i