RJ TTR OAMAA TISEUTLITRERE NT BLEVE ning. I det föredrag af stiftsöfverrätts-assessorn O. A. Bachke, som låg till grund for sällskapets öfverläggningar, framhölls sålunda, att om än den svensk-norska mellanrikskomitens förslag till sin hufvudgrundsats blifvit vpphöja till gällande rätt Sverge och Danmark emellan, så innebure dock de förändringarna väsentliga förbättringar, att ömsesidig exigibilitet medgifvits äfven åt resolutioner om understöd åt barn och frånskilda hustrur, samt att minst åtta veckors vistelse fordras, för att endast på grund deraf svensk skall kunna dragas inför dansk domstol och tvärtom, hvarjemte äfven den tredje punkt, hvari en afvikelse skett från 1856 års komiteförslag, egde sin betydelse, i det att frågan om kriminalrättskipningen mellan rikena ej lämpligen borde inblandas i en lag om civilrättskipningen. Å det samtidigt öppnade adertonde lagtima stortinget framlades af tvenne sällskapets ledamöter, hrr Bachke och numera statsrådet Broch, ett förslag till lag om svenska och danska domars exigibilitet i Norge, öfverensstämmande med svensk-danska mellanrikslagen af 1861. Afstyrkt af konstitutionskomiten, blef det den 19 Febr. 1866 af odelstinget förkastadt. Men medan det motsvarande förslaget år 1857, som ofvan nämnts, fick blott 8 röster för sig, voro förhållandena pu så förändrade, att afslaget skedde med endast 43 röster mot 34. Att utgången skall blifva en annan, när frågan härnäst bringas å bane, torde man med temmelig visshet kunna påräkna. Norsk Folke. blad, som eljest ingalunda är någon organ för den mera beslutsamma, praktiska skandinavismen, har nyligen i detta ämne uttalat sig sålunda: Genom jernbanan till Arvika och de föreslagna jernvägslinierna till Jemtland, Klarelfven och Uddevalla, hvilka alla sannolikt inom ej lång tid komma att förverkligas, samt genom de många nya vägförbindelser, som oafbrutet anläggas mellan rikena, är det en klar sak, att vår handel och samfärdsel med Sverge skola i utomordentlig grad ökas under den närmaste framtiden. Genom Arvika-banan täflar Kristiania redan nu med Göteborg. om det Vermländska upplandet, i det att Vermländingen skickar sin spanmål, boskap, timmer, jern ned med jernbanan till försäljning eller utskeppning öfver Kristiania, liksom Dalboerne redan länge haft sin handel på Fredrikshald. Genom dessa vägförbindelser skola norska städer och distrikter erhålla svenska afsättningsorter — Trondbjem torde sålunda kunna påräkna Jemtland — och omvändt. Medan sålunda rikena äro i full fart att närma sig hvarandra i handel och samfärdsel, och medan stortinget just till detta ändamål beviljar medel i storartad skala, upprätthålles emellertid i båda rikena en lagstiftniog, som med hänsyn till ömsesidig skuldfordran aflägsnar distrikterna på ömse sidor om Kölen så långt från hvarandra, som om det ena af dem låge i Amerika eller Ryssland. Det gagnar föga att närma Vermland till oss på blott sju timmars jernvägsdistans, när de af den ömsesidiga samhandeln uppstående tillgodohafvanden faktiskt ej kunna indrifvas, eller åtminstone ej utan samma svårigheter, sorå om krafvet gälde en person borta i Amerika. Norska skuldfordringsutslag kunna nemligen ej exeqveras i Sverge, eller svenska i Norge. För att kunna få betalning i det gods, gäldenären eger i det andra landet, måste fordringsegaren, äfven om han fått dom i det ena landet, likväl söka gäldenären ånyo inför domstol i det andra. Härigenom måste naturligtvis i mellanrikshandeln all kredit undergräfvas; ty vid sådant förhållande kan omsättningen ju endast mot kontant betalning försiggå med fullkomlig trygghet. I Danmark, der Kjöbenhavn efterhand förvärfvat Skånes rika bygder till handelsområde, har man ända sedan 1861 med hänsyn till ömsesidiga skuldfordringars indrifvande stått i det förhållande till Sverge, att svenska utslag i sådana mål verkställas i Danmark och danska i Sverge. Detta har nu egt rum i åtta år, utan att någon af parterna ångrat det, trots den invändning mot saken, som danskarne kunde göra likaväl som vi, nemligen att det svenska rättsväsendets ua ling och den: trygghet, det erbjud stå tillbaka för deras och vårt lands. Å gjordes, som bekant, proposition härom till stortinget, men föll af två skäl, nemligen dels derför att förslaget då sträckte sig in äfven på kriminalrättens område, dels och hufvudsakligen derför att våra politiska förhållanden till Sverge den tiden ej ,uppmuntrade oss att visa tillmötesgående. År 1866 kom förslaget ånyo före, då utsträckt till både Danmark och Sverge. Men liksom det föll 1857, derför att det framstod i en amalgamistisk dager, så föll det 1866, emedan stortinget tyckte, att detsåg för skandinaviskt ut. Att det emellertid blir nödvändigt att antaga det redan under den närmaste framtiden, är tydligt nog af hvad förat påpekats; åtminstone för närvarande är det vi norrmän, som mer än svenskarne ha behof af att genomföra förslaget. Ett bevis, att vi böra söka att få Danmark med, ligger i det faktum, som är mer afgörande än ett vidlyftigt resonnemang, att vi från Danmark införa varor för mer än 3 millioner specier, medan vår införsel från Sverge stiger till blott en oeh en half mill. Det vigtigaste och mest afgörande motivet ligger dock deri, att en dylik anordning erkänts som ett praktiskt behof för verldshandeln och derför redan genomförts öfver hela den civiliserade verlden. Blott Norge, Ryssland, Spanien och Portugal bilda här ett undantag. Flerestädes fordras dock, att domen undergår en revision vid domstol i det land, der den skall verkställas, och med denna garanti samt det tillägg att norsk domstol i vissa fall egde att fungera som kassationsdomstol, kunde man väl också hos oss finna sig tryggad. Slika garantier ha dock danskarne och svenskarne ej ansett sig behöfva, och de bry sig ej om att fordra sådana af oss. Att vi tre frändefolk — så slutar artikeln — ej inbördes skulle våga gå in på, hvad vildfrämmande nationer öfverallt längesedan, utan betänkande, antagit, det blir ej längre sjelfständighetskänsla, utan sjelfständighetssjuka och skall af verldsmeningen bli dömdt såsom sådan.