Article Image
STOCKHOLM den 21 Dec. På grund af framställning från rikets ständer förordnade konung Oscar, under den 29 Augusti och 16 Oktober 1855, en svensknorsk komite, som skulle uppgöra förslag till stadganden angående såväl skyldigheten för inbyggarne i hvartdera af de Förenade Rikena, äfvensom för de personer hvilka uppehålla sig i ettdera af dessa riken, att hörsamma kallelse, utfärdad af embetsmyndighet i det andra riket, som också om den exekutiva kraften af ömsesidiga domar och utslag, tillhörande den allmänna och enskilda rättens område, äfvensom att utreda frågan om möjligen nödiga ändringar och tillägg i förordningarna af 11 Sept. 1818, för Norge, och 1 Juni 1819, för Sverge, huru förfaras skall med sådana personers anhållande och tilltalande, hvilka begå förbrytelse i det ena af de Förenade Rikena och derefter till det andra afvika. Omkring ett år efter förordnandet framlade komiterade förslag till reciroka lagar rörande dessa ämnen, hvarpå följde propositioner till riksdagen och stortinget. I Sverge antogs förslaget, men Norge blef det, under intrycket af den vidunderliga Ankerska rättegången, hvarom kan läsas i Dunkers bekanta skrift, af konstitutionskomiten afstyrkt — bland annat på grund af den saknaden af ett advokatstånd i Sverge liggande svårigheten för enhvar, och särdeles för utländingen, att erhålla vederbörligt juridiskt biträde vid de svenska domstolarne — och af odelstinget afslaget mot blott 8 röster. Det försök att ordna rättstillståndet mellan de Förenade Rikena, som sålunda strandat, blef några år senare återupptaget mellan Sverge och Danmark samt — med inskränkning till civila mål — genomfördt i mellanrikslagen af den 13 Juni 1861)som föreskrifver att domar och utslag, meddelade af domstol i ena riket, må, när de stadga annat än straff, verkställas i det andra genom utmätning, och att dertill fordras, för svenska utslag, öfverståthållareeller landshöfdingembetes, för danska amtmans eller öfverpresidentens i Kjöbenhava intyg, att domen är utfärdad i den form som för exekation erfordras i det land, der domen fallit, Vidare formaliteter fordras ej; inga invändningar mot dokumentets äktiiet, trovärdighet och laga kraft kunna göras gällande; det svenska dokumentet har härmed blifvit danskt, det danska svenskt, Bestämdare kunde man ej bryta med det förfutnas traditioner, fullständigare kunde man ej afhngga de band och omsvep, hvari dittills gällande reglor hade invecklat samqvämet och samlifvet mellan folken. Man kunde ej i fullare mått visa i handling, att man hyste tillit till rättstillståndet i nabolandet, dess lagar och deras vårdare. Detta var att utan förberedande steg, utan någon öfvergång — upphöja Örsteds teori ) till praktiskt gällande lag i Norden, Redan genom det sätt, hvarpå konventionen af 13 Juni 1861 löst ett folkrättsligt problem, torde den ega anspråk på en framstående plats i Europas internationella rätt. Den har på det enklaste och naturligagte sä tillfredsställt det raktiska behofvet och sadlarrketens kant tatt sig kunna ställa till nationerna. De anförda orden åro lånade ur en intressant studie öfver dep första mellanrikslagem af en högt ansedd dansk jurist, höjesteretsadvokaten G. Brock. Under förhandlingarna om den svenskdanska mellanrikslagen uttalades i båda ländernas representationer den önskan, att Norge måtte i denna sak snart sluta sig till brödrafolken. Frågan upptogs ock, eom bekant, i slutet af 1865 af det Skandinaviske Selskab i Kristiania (se det nyss utkomna andra häf: tet af dess förhandlingar, sid. 170—192). Hon ) Andreas Sandö Örsted uttalade redan för ett halft sekel sedan. att under ett fullkomligt ordnadt, ömsesidigt rättstillstånd niellan de särskilda staterna den riktigaste grundsatsen utan tvifvel vore, att hvarje stat erkände de vid främmande, lagligen auktoriserade tribunaler meddelade domars laga kraft, utan att vare sig befara, att någon stat genom sina lagar eller deras användning skalle lägga an på att tillegna sig ett orättmätigt herravälde öfver andra star ters undersåter, eller att den genom materialiter orättvisa domar skulle förorätta främlingar, när dessa komme i rättstvist med inländingar.

21 december 1869, sida 2

Thumbnail