Aftonbladet – 20 december 1869, sida 2

en klänogväxt intill honom och sköt de mest förtjusande blomknoppar, en hjertefröjd för hans och andras ögon, hvilka ansågo deras husliga lycka vara fullkomlig. Hvarför skall menniskan utsättas för frestelsen, hvarför får hon ej lugnt utveckla sina blommor, hvarför får ej lifvet flyta lugnt fram som bäcken i dalen? Har då ormen evigt qvar sina gamla rättigheter? Det finns synder, som spira upp ur ett förderfvadt hjerta liksom giftplantor och frodas så, att den förr så goda jorden blir alldeles igenväxt, men det finns också andra, som likt Lucifers hand gripa in i ett fridfullt lif, som-likt ödet ställa sig i vägen för den menniska, som skall störtas. Det är denna bedrägliga lycka vid syndens tröskel, som beledsagas blott af tårar, förebråelser och frätande sorg, men som dock gör bjertat så fullt, att det droppvis skulle utgjuta sitt blod för att kunna blott några minuter försjunka i njutning. Arma Sylvia! Grefve Max hade knappt vistats två dagr på slottet förr än han hade sin plan färig och han började sin djerfva lek. Till en del var det hämnd, till en del tidsfördrif, till en del var det passion som dref honom dertill; mannen har alltid tid att tänka, när han fört qvinvan ända till den farliga gräns, der eftertanken upphör. (Forts. följer.) gr TS