Aftonbladet – 20 december 1869, sida 2

att den man, till hvilken Sylvia slutit sig var, om också ej underordnad, dock i hvarj hänseende honom så olik. Grefve Max had segrat och herrskat i societetslifvet genon sin förtrollande personlighet, ty hans ställ ning som ung officer skulle icke ha förmåt det; stora namn funnos väl i societeten, mer den förmögenhet, som skulle höja honom, hade ända till den besynnerliga tantens död fattats honom. Fin förställning, den yttersta artighet mot personer som stodo vid maktens roder, hänsynslöshet mot sådana som ej vidare kunde vara honom till nytta, förnämt förakt för formen, alla dessa och flera andra egenskaper af samma slag egde han, egenskaper som utgöra måttstocken på moralen i societetslifvet, dock icke på den högre menskliga moralen. Baron Schöning var hans fullkomliga motsats. Sedan gamla tider hade hans familj varit bosatt der i trakten och den var mycket rik, men det hade aldrig fallit honom in att förskaffa sig en position i societeten, ty den tillhörde han, så att säga, genom födseln. Han hade icke det minsta bemödat sig derom, men han blef omtyckt genom egenskaper, som blifvit så sällsynta, att de nästan betraktas såsom ett fenomen. Utan falskhet eller beräkning, utan misstroende, öppen, enkel, naturlig, var han en af dessa herrliga manliga naturer, i hvilkas själ man kan läsa ända ned till bottnen, hvilka dock lätt kuona bedragas derför att de ej tro på andras svek och lumpenhet. Men sådana karakterer ankes vara mindre intressanta än andra, de blända icke, de göra mindre väsen af sig, de söka ej några lysande och flygtiga eröfringar; deras värde ligger i varaktigheten, pålitligheten, oföränderligheten af deras tänkesätt. Sylvia förstod att till fullo uppskatta sin nans karakter, hennes väsen slöt sig liksom