Aftonbladet – 20 december 1869, sida 2

Re —— re —— litet, utan att behöfva slösa mycket me vackra ord, men ridderlig var han och på litlig var han så länge han var fjettrad, hän gifven i passionen men fordrande allt, älsk värd men hänsynslös, nedtrampaude allt sor stod honom i vägen, häftig och öm, herrsk lysten och slaf vid de skönas fötter, bilda af kontraster, som lågo omedelbart vid hvar andra. Blott en gång i sitt lif hade grefve Ma: förgäfves sökt vinna ett hjerta; han had aldrig förlåtit det eller glömt det. Män me stark sjelfkänsla känna sig icke så lycklig: öfver hundrade triumfer som de finna sig sårada öfver ett enda afslag, ja, bilden af der qvinna, som vågat försmå dem, står fastar i deras minne än af den som de lätt vunnit med en ilska, som tyckes göra dem godt dröja de vid detta minne, som dock för länge sedan är utplånadt. Så var fallet med grefve Max. Sylvia hade fjettrat honom så länge han hoppades få ega henne, men hon föreföl honom förtrollande när hon var förlorad för honom. Hvarje gång han återsåg henne som maka fann han henne vara mer blomstrande, mer yppig än förr och hans passion ökades i samma grad som hans ilska öfver att hon fortfarande visade honom likgiltighet. Hvad henne beträffade måste han tvifla på sinpersonliga makt, som ju aldrig svikit bonom. Men man lär sig konsten att älska och framför allt konsten att bedåra ett qvinnobjerta; grefve Max ville segra och då kände han inga konsiderationer. Han hade först försökt med köld. Sylvia hade dervid ådasalagt en afvisande stolthet och den eljest så klarsynte grefven hade icke sett, att hans kalla blick träffat ett såradt hjerta och att len stolta minen var nödvändig för att dölja tindernas blekhet och läpparnes darrning. Det hade också mycket förtörnat hönöm,