oklar, osäker själsstämning, genom syndig tankar blef olycklig. Baron Schöning hade uttalat ett namn sor stod i förbindelse med hennes upprörda till stånd. Hon hade före sitt giftermål känn denne man, då de båda i ungdomens oci skönhetens yra logo åt lifvet. — Grefve Mas var då en helt ung officer, Sylvia det rikaste partiet i trakten. Genom sin fader: stränga grundsatser hade han ej kunnat fö sin innerligaste önskan uppfylld. Hade har icke förlåtit Sylvia, att hon då ej genomskådat hans kärlek eller han ej haft mod att inför sina föräldrar tillstå den? Han hade ofta sammanträffat med henne äfven efter hennes giftermål, hans uppförande hade varit ytterst artigt men tillbakadraget, det hade varit af den kylighet som utströmmade ur nyss släckt glöd. I hennes drömmar hade hans bild smugit sig in, men icke mild såsom en ljusets engel, som gläntade ad hjertats dörr, utan såsom en demom, hvilken hon fruktade. Och just denne man skulle nu i denna hennes själsstämning stanna i hennes närhet, vistas i hennes hus på obestämd tid, i detta ordningsfulla, af främmande föga besökta hus, hvilket en tredjes närvaro knappt var möjig, utan att han blefve intimt invigd i de usliga förhållandena. Såvidt hon kände, nade hennes man ej inbjudit honom, men att luta af hans ton tycktes besöket ej förealla honom oangenämt. Hon hade i förstå gonblicket haft den tanken, att bedja sin nan att göra besöket om intet, ty det gladde enne ej, hon fruktade det, ja det var henne entaf förhatligt, tyckte hon. Hon hade varken glömt eller förlåtit den isande arighet, hvarmed grefve Max uppmärksammat enne på der senaste hofbalen i residenset, ke häller den nästan sarkastiska tön, hvari