Aftonbladet – 16 december 1869, sida 3

åfven att vid 1869 års kyrkomöte ställa till kyr-hå! ans alla villfarande barn en varm uppmaning ha! ill omvändelse: Må alla de, som icke ega den Tas atolska kyrkans enhet och sanning., säger den frå elige fadern, omfatta det tillfälle, som erbjudes lem genom detta kyrkomöte, hvarigenom den kaolska kyrkan, till hvilken deras förfäder hörde, ifver ett nytt prof på sin enhet och sin aldrig locknande lifskraft; må de hörsamma sitt hjertas ehof och söka rycka sig undan detta tillstånd, i vilket de icke kunna vara försäkrade om sin sa-, ighet. tr Denna inbjudning förvånar oss ingalunda, och föl huru vi veta, att den kyrka, i hvars sköte man vill I än örmå oss inträda, alltid för dem hon kallar affällinte; var, haft i beredskap sina anatemer och bannstråat ar, kunna vi icke annat än glädja oss öfver den Ö ugna fattning och kärleksfulla ton, som uttala sig st inbjudningen. ta Flera svar härpå hafva blifvit gifna; vi gilla, vi (i ( inderskrifva dem med full öfvertygelse. t Såsom representanter för de af katolska kyrkan hy örföljda protestanter, anse vi oss likväl förpligade att ställa ett särskildt ord till denna kyrka ! 63 ch låta vår stämma ljuda vid tanken på de be ku ydelsefulla dagar, som nu förberedas i Rom. lä Lyckliga vi som kunna kalla oss representanter I m:; ör sådana föregångare. Deras minne vare evigtljc) älsignadt, ty de hafva förstått att bevara tron, G lenna tro, som försätter berg., denna tro, som a r starkare än döden. Gud, verldens allsmäktige Vi: erre, vare evigt prisad, att han lärt oss känna hoOr iom, som är det sanna ljuset, som kommit i verllen — detta ljus som gifver makt att blifva Guds il arn, dem som tro på hans namn — denne Guds de on, genom hvilken vi hafva tillgång i en ande ill Fadren, såsom hån sjelf sagt: Jag är vägen, fö anningen och lifvet, ingen kommer till Fadrengr tan genom mig. : Inför romerska kyrkan villfarande barn — och i antaga denna titel med glädje — äro vi det icke EH nför Kristi kyrka. Vårt ursprung är ej från i går, såsom man såM fta invänder emot oss. Den rörelse, som hade rmi Reformationen till följd, sträcker sig längre tillvaka än till sextonde seklet, den sträcker sig ända ill Jesus Kristus, som är kommen stt nopsöka och frälsa det som förtappadt var. och tu: ute jus, att hvar och en som tror på honom ick lifer i mörkret och sålunda medfört och inympat vå verlden den princip, som skall omdana och påyttföda den. Det evangelium reformatorerna äter bringat i dagen genom att befria det från de tal ösa former och bruk, hvarunder det var borrafvet, det är det eviga evangelium, salighetens ord, Guds kraft, alla dem till salighet som tro,, det är Kristi evangelium. Och detta evangelium, på hvilket vi tro såsomlg enda källan till salighet för oss och för hela menskigheten, detta evangelium, som varit våra fäders styrka i alla lidanden, som den grymmaste förfölelse hopat på deras väg, är det ej detta samma evangelium, som predikades af den apostel, som man kallar kyrkans förste påfve? . pr Ingen, säger 0ss det apostoliska inbjudningsbrefvet, skulle kunna betvifla att Kristus grundat en kyrka på jorden genom Petri person.s Inför denna försäkran är det oss tillåtet, ja, det de är vår pligt att hänvisa till aposteln Petrus sjelf,28 hvilken man åberopar. ha Hvad säger han då, denna såsom kyrkans grundso läggare ansedde apostel? Äfven han har skrifvit en Encyclica, hvars äkt-!ng het öfverallt är erkänd, det är den första episthk jen, som bär hans namn och de första ord som lj; möta oss der äro: Petrus, Jesu Kristi apostelsk (sändebud). Sedermera vändande sig till sina med-; arbetare i det apostoliska embetet, tilltalar hany dem som jemnlikar: Presterna, som äro ibland eder, förmanar jag, som är ock en prest — och Fy, anbefallande dem att vara hjorden till efterdömelse, tillägger han och sedan, då öfversteherden — appenbar varder, skolen I undfå herrlighetens ovanskliga krona,. Är detta icke att på ett klart och bestämdt sätt säga: Hvad mig beträffar, er känner jag blott ett öfverhufvud för den synliga kyrkan, nemligen Kristus? Och denna samma Petrus, som vid ett annat tillfälle, efter att hafva botat en krympling, söker afvända från sig och sin medbjelpare Johannes hyllningen af ett hänryckt folk, hvem betraktar Så han då såsom kyrkans grundläggare? CC Den som hafver öron till att höra, han höre! p Om I annars hafven smakat att Herren är god, b säger han i samma epistel, nalkas honom såsom) till den lefvande stenen, som af menniskor förkaW stad är, men när Gud utkorad och kostelig.. Jesus,, utropar han inför Israels äldste och skriftlärde, är den stenen, som af eder, byggvingslö männerna förkastad är och är vorden en hörnsten. Och i ingen annan är salighet, ty det är icke heller något annat namn under himmelen (7 menniskorna gifvet, i hvilket vi skola saliga varda. Kan man mer än denna apostel gör det ställa sig sjelf i akuggan inför Kristi auktoritet? 1 en är han kanske i handling sina grundsatser otrogen, predikar han att, för att vara säker om 8 sin frälsning, måste man tillhöra en kyrka, som P erkänner honom, Petrus, för sitt öfverhufvud? Petrus skulle ingå i böfvitsmannen Cornelii hus, denna hade låtit kalla honom och Apostlagerninarna berätta oss bur Cornelius gick emot honom öll ned för hans fötter och tillbad honom. Men Petrus reste honom upp sägande: Statt upp, so jag är ock en menniskals Vändande sig sedanå till alla närvarande, sade han bland annat: Nu lp, förnimmer jag i sanning, att när Gud är intet anseende till personen, utan i allahanda folk, den som fruktar honom och gör rättfärdigheten han är honom täck. I veten väl om det talet, som gj Gud utsändt hafver till Israels barn, bebådande r;j frid genom Jesus Kristus, hvilken är herre öfver Ga allt. Och Jesus böd oss, att vi skulle predika för folket och vittna, att han är den som af Gud tillskickad är till en, domare öfver lefvande och döda. Honom bära alla profeterna vittnesbörd, att hvar St och en som tror på honom, skall få syndernas te förlåtelse i hans namn. Be Så tänkte och talade den, hvars efterträdare alla påfvar säga sig vara. Må det då vara oss! 4 tillåtet att tro det våra förföljda förfäder och vil! efter dem, ej äro villfarande barn, då vi tänka lp och tala såsom Petrus. — För att lära känna vår p: ställning till sanningen, skola vi hvarken åberopa Luther eller Calvin eller Zwingli, men i förstaG rummet Kristus och efter honom apostlarne, här m isynnerhet Petrus. Stödjande oss på denna auk-d: toritet, förklara vi oss framhärda i våra protester emot den romerska kyrkans fordran på ofelbarhet och förklara oss vara lefvande lemmar af Jesu Kristi kyrka, af denna allmänneliga kyrka, som Kristus vår Herre har grundat och bestämt till att evigt vara.. Men vi behöfva under närvarande förhållanden höja en annan stämma, än den som uttalar vår tro. Sjelfva denna tro ålägger oss det såsom pligt. Afkomlingar af de protestanter som förföljdes af hertig Alba och Louvois, 1e vilja vi tala i kärlekens namn. se I ären frie, säger oss apostlen, dock icke haf-P vande denna frihet till att skyla ondskan med, utan såsom Guds tjenare. Varer hedersamma emot S hvar man, älsker bröderna Men öfver allting ! hafver ju en brinnande kärlek inbördes. Ja, kär-r, lek vid tanken på det förflutna! Deförfärliga dagar, som följde på Nantesiska ediktets upphåfvande, hafva funnit sina försvarare. Bossnuet,s: Massillon, Flchier, Tallemand prisa Ludvig XIV:s höga dygder. Rom genljuder af Te Deum och Innocensius XI tillförsäkrar den ryktbare monarken om kyrkans enhälliga lof. Vi, Jesu Kristi lärjungar, vi vilja glömma oförrätterna, vi hafva bebof af att förlåta. Bål, galerer, grymma tortyrer, gräsliga fängelser, blodiga svärd, nedriga förolämpningar, aflägsnen från vårt minne de tankar af hat och bitterhet, I så ofta uppväckt, påminnen oss blott om kärleken hos edra offer! Vårt hjerta är skapadt för kärlek och förlåtelse. Kärlek ock vid tanken på framtiden! Vi vilja ej betrakta den romerska kyrkan såsom fiendtlig, hvilka laner den än uppgör emot den frihet, Kristus ärt oss eftersträfva och älska. Vi veta att hon räknar många uppriktiga själar och att hon för många hjertan är en källa till moralisk styrka, ett stöd, en tröst. Dessa hjertan ega frid, emedan de genom henne funnit Kristus, Gud vare derför evigt lofvad ö Vår fiende i ordets egentliga bemärkelse är: det fromma hyckleriet, som kryper inför ett lagbud och närer sig af intriger, likgiltigheten, som bemäktar sig vårt moderna samhälle och i en dödlig dvala insveper tusentals odödliga själar; den religiösa formalismen, denna farisaism, som gynnar de skamligaste förvillelser, prydande dem med fromhetens slöja; högmodet, som med tillbjelp af de farligaste sofismer, vill sätta Gud i menniskans ställe och menniskan i Guds; köttets begärelse, som förlamar aälla menniskosjälens reva begär och vår heliga frihet. Med ett ord det onda i alla dess former. Det är Kristi kyrkas farligaste fiende, emedan det är mensklighetens. Tiden är betydelsefull. Samhället, tärdt af tallöst elände, suckar efter botemedel. Det behöfver sanning, det behöfver frihet. I alla, som älsken Kristus af rent hjerta, som i honom sen eder Herre Joch mästare, bröder, låtom oss bilda ett heligt förbund. Låtom oss hand i hand framgå under korsets baner och med bjertan uppfylda af den sanning, som frälsar och den kärlek, som besegrar, låtom oss arbeta Jå verldens omdaning. I Detta är trons Heliga strid, denna tro är den sanna och blott den skall föra oss tillseger. Herre, du nk, nn nn höften himmel os KR AR ER TA FEN