Aftonbladet – 16 december 1869, sida 3

På VIVIALS GURTVIDI: EE MUSIK. Don Pasquale skrefs för Paris år 1843, då Donizettis musik stod på höjden af sitt anseende och var en kärkommen gäst å samtliga Earopas större sångscener. Man finneri detta arbete icke den ursprunglighet, som utmärker maöstrons mest genialiska skapelser, Kärleksdrycken och Regementets dotter., ej heller det varma känslolif, som i dem, förenadt eller omvexlande med qvickheten, intager i lika hög grad som denna anslår; men rangen näst efter dessa utomordentligt populära tondikter torde intet annat bland Donizettis verk kunna göra Don Pasquale stridig, och arbetets många förtjenster göra dess upptagande härstädes i alla? händelser befogadt lika som för musikälskaren angenämt. Don Pasquale är ettstarkt närmande till Rossinis buffastil, ett oaflåtligt lekande skämt, riktadt genom särdeles vackra om än i allmänhet något kyliga melodiingifvelser, samt vittnande om mästarens rutin, i allt hvad till formen hörer och om den oerhörda lätthet, hvarmed han arbetade, på förhand viss om segern och derför föga nogräknad vare sig om ämnet eller medlen. Här såsom i de flesta af sina arbeten har han åtnöjt sig med att omsorgsfullt utarbeta ett större praktnummer, andra aktens qvartettfinal, och för öfrigt, anlitande sin rika begåfning, strött omkring sig än qvicka infall, än tjusande kantilenor än konversationsstycken, fulla af finess och lyckligt uppburna af sinnrika orkestermotiver. Norinas parti likasom titelrolen innehålla dessutom drag af en karaktersteckning, som är ganska följdriktig, ehuru föga originel. Någon synnerlig egendomlighet i detta hänseende kan också här ej gerna komma i fråga, då texten blott är en variation af det tema, som länge varit buffaoperan kärast, och som jan Figaro., Hemliga giftermålet., Måaren och modellerna, Barberaren m. fl. mästerverk blifvit verldsberömdt. Don Pasquale är en gammal ungkarl, snål, lättrogen och envis, men en hedersman i botten, hans brorson Ernesto deremot en ung entusiast, och då de båda rivalisera om Noriva, som — för att ytterligare följa det vitsord styckets karakterer erbållit i textens personalförteckniog — är en ung enka med häftigt och otåligt lynne, men öppen och hängifven, är ju intrigväfnaden, likasom dess fulländande och afslutning, gifven af sig sjelf. Det narraktiga i den gamle mannens passion ökar det pikanta hos de ungas kärlekshandel och öfverskyles till sist igenom gubbens försonlighet och resigpation; Den fyhdige, gladlynte och företagsamme doktor Malatesta spelar här Figaros roll. Fröken Wichmann har såsom Norina visserligen gifvit vackra prof på de ovanligt rika anlag, hvilka låta henne för framtiden lofva en värdefull konstnärlighet, men uppgifter är ovedersägli en allt annat än en nybörjareroll och såväl den unga enkans karakter och väsen som äfven svårigheterna hos det ytterst eleganta sångpartiet — en bland Adeline Pattis största triumfer — fordra åtskilligt mer än hvad man af en föga erfaren artist har rätt att vänta. Fröken Wichmann har ett högst anslående teaterutseende och rör sig på tiljan redan med en säkerhet som hos en debutant är förvånande, men dels förefaller hennes liflighet understundom som ett något konstladt spel med publiken, dels gör sig hennes stämma ej allltid på ett fullt tillfredsställande sätt färnimbar och slutligen lemnår hennes koloratur mycket öfrigt att önska. Att man af henne har att hoppas en artist med dramatisk riktning, båg och skaplynne har emellertid tydligt framgått af detta hennes uppträdande och icke minst af de framsteg som med hvarje representation märkbart gjort sig gällande hos hennes lösning af den blott alltför pretentiösa uppgiften. Hr Uddman utför Don Pasquales sång. I parti såsom en verkligt musikalisk konstnär och hans kraftfulla, gladlynta komik förneIkar sig ej heller i rollen, hvilken emellertic bär och hvar förleder honom till väl grotesk skämt. Hr Arlbergs Malatesta har åter blifvit ett genom rikhaltig esprit och konstnärTligt lagom sångaren likasom skådespelarer fullt värdigt helt, vittnande i lika hög grad som någon af hans äldre skapelser om det Toskattbara värdet hos hans artistiska förI måga. Hr Dahlgrens framställning af Ernest tillfredsställer esomoftast hvad sången be träffar, men af den typ som!här är åsyftac mäktar hans dramatiska begåfning och ta lang ej gifva synnerligen mycket; bch med erkännande af de förtjenster, som uppenbar: sig hos de ofvannämnde artisterne, hvar fö sig, nödgas vi anmärka att deras samverka eller operans utförande i dess helhet hittill åtminstone icke har vunnit den sprittand lifaktighet och den falländade ensemble, sor motsvara en italiensk buffas väsen, och sor i Rossinis Barberaren någon gång, åtmin stone mer än här, framstått å vår lyrisk scen. De i Don Pasquale uppträdande rö sternas relativa svaghet gentemot det bull rande orkesterpartiet torde i första rumme böra skyllas för det till en viss grad förfelad intrycket. Kören, och särskildt hr Baucks verksam het deri, förtjenar allt erkännande för de raska och roande sätt, hvarpå den gifver si ovanligt tacksamma scen i tredje akten. Hugenotterne gafs sistlidne lördag ft första -gången under innevarande säsong, oc oaktadt den större allmänhetens intresse va för aftonen splittradt genom hvarjehanda ar tistiska dragningskrafter, bland hvilka en s mäktig som Ibsens nya komedi, upprätthö Meyerbeers snilleverk äfven denna represer tation sitt anseende af att vara en bland publi kens största gunstlingar. Jemte cWilhelm Tel är detta kolossala arbete också den stora oper som bäst gifves å vår sångscen. I drottninger parti bländar fra Michaeli med sin utomo: dentliga färdighet, Valentines liksom Raon gifves af fru Stenhammar och hr Arnoldssc med särdeles djup känsla och klar uppfat nivg samt en värme och liflighet som tyck: snarare tillän: aftaga, och af Marcel oc Nevers erhåller man genom hrr Willman oc Arlberg, en städse alltmera helgjutån oc 1 mästerlig gnaga Salongen var i lö; dags ej långt från fullsatt och bifallet syr nerligen erkänsamt. , Hr Bernard Fexers andra populära konse VR RUB) GO EketiRe ET UPPER Le