Aftonbladet – 16 december 1869, sida 2

— Ny motod for Smarvirla oporavlöner. I svenska läkaresällskapet hölls nyligen ett föredrag af dr Anton Nyströn om väfoxidulen eller lustgasen som döfvande meel. Då detta ämne utan tvifvel är af intresse icke blott för läkare, utan äfven för allmänheten, anse vi oss böra ur detta anförande meddela följande utdrag: Som bekant, är lustgasen det äldsta ansestheticum; det upptäcktes 1776 af Priestley, studerades under 1795 af Bertholet och underkastades talrika experimenter af Davy 1799, som först framkastade förmodan, att gasen kunde vara af stor nytta för smärtsamma operationer. Gasens verksamhet afglömdes sedan tilldess dr Colton (Connecticut) derom började hålla föreläsningar 1844; han visade verkningarne för dentist Welis, som genast upptog iden. Olyckligtvis dog denne snart derpå och medlet åsidosattes tillsvidare igen. Ether och chloroform framträdde under tiden. 1863 började åter dr Colton använda lustgasen och förenade sig åter med en dentist; i början var publiken mindre gynnsamt stämd derför — ty allt nytt måste ju kämpa. Men framgången dröjde ej länge Snart hade dr Colton etablerat flera anstalter och i Paris upptogs medlet 1867 af dr Ewans (amerikanare), en man af europeiskt rykte. Från honom är det vidare spridt till både England och Tyskland och är skalan af dess användande i ständigt stigande. I Parissjukhusen har man fortsatt försöken och fallkomligt bekräftat, att gasen, då den är ren, och tillbörligen administreras, är alldeles oskadlig, fri från de obehagligheter. och risker, som vidlåda andra anzesthetica, och t. o. m: säkrare verkande. Dock är verkan af kort varaktighet, så att detta medel endast är tjenligt för hastigare operationer såsom tandutdragningar, öppnande af smärtsamma fistlar, bölder etc. Under min vistelse i Paris sistförflutna sommar erbjöds tillfälle att studera lustgasen som döfvande medel. Dentist George (också amerikanare) hade inbjudit läkare, att hos honom sc experimenter dermed utförda. Han hade gjort början med sin 19-åriga son, en 40 års man, en ung dam, en 42-årig militär, sig sjelf m. fl. demest olika konstitutioner, på hvilka alla temligen svåra tandutdragningar fullgjordes, utan att patienterna förnummit det ringaste. Som jag måste skaffa en lämplig patient, på hvilken hr George lofvade gratis göra en tandutdragning, medförde jag en dag en ung svenska på ett par och 20 år, som efter en längre sjukdom ännu var af något klen helsa och i allmänhet något nervös. Gasen inandades under !, minut i 15 inspirationer, hvarpå patienten var fullständigt känslolös; en stor, särdeles fastsittande kindtand utdrogs ögonblickligen derpå, sedan munnen fixerats i vidöppen ställning medelst en sorts skrufvinkel. Patienten bibehöll ögonlocken öppna hela tiden samt ansigtsuttrycket temligen oförändradt, så att man endast medelst vidröraunde af bvitögat kunde öfvertyga sig om den fullkomliga känslolösheten. Hon vaknade efter ungefär , minut på en högljudd tillsägelse att spotta ut; och efter ytterligare , minut var hon åter vid sina sinnens fulla bruk. Hon föll då i en nervös gråt; sade sig ha drömt något alldeles dunkelt, men som ej motiverade gråten; hade ej haft aning om, hur och när hon blef insöfd och ej känt det minsta; hon trodde, att tanden ännu satt qvar och menade, att hon möjligen derför gråtit. 1!, minut hade sålunda åtgått för hela proceduren, som hvarken omedelbart efter eller längre fram på dagen förorsakade någon sorts obehag. Då hon några veckor derpå lät en annan tand utdragas på samma vis, gick allt lika lyckosamt med undantag af någon hufvudvärk och illamående efteråt, som dock snart försvunno. Resultaten af hr Georges och andra dentisters försök voro desamma, d. v. 8. dylika eftersymptomer äro ytterst sällsynta. I allmänhet åtgår a—1 minut med omkring 20 inspirationer för insöfningen och sker uppvaknandet ungefär efter 20 30 sekunder, så att hela operationen går på 1!, högst 2 minuter. En och annan hade känt, att tanden utdrogs, men någon smärta hade aldrig försports. Man anser, att hos starka personer pro; ceduren godt bör kunna förnyas 2 gånger efter hvarandra med en stunds mellantid, men att rådligast dock är att blott göra en på en dag. Gasen beredes genom upphettning i glaskolf af salpetersyrad ammoniak; denne sönderdelas jemt i vatten och qväfoxid, och dessa ledas in successivt i 4 reningsflaskor; den första innehåller en lösning af F OS O 3 för upptagande afN O 2; den andra kaustikt kali för upptagande af NO 3, NO ) och chlor; den tredje åter F O 8 O 3 för ytterligare säkerhets skull; den fjerde destileradt vatten för återstående syror och gaser, som lösas i vatten. , Gasen uppfångas öfver varmt vatten i en kolossal recipient och ledes derifrån i en annan dylik, hvarifrån en kautschuksslang, hvilken passerar en graderad mätare, utgår; och vid denna är det som inspirationstuben är fästad. Denna är försedd med en tillträdesoch en utträdesventil — den sistnämnde för exspirationsluften. Tuben sättes för munnen och först andas patienten under 2—3 respirationer både genom näsa och mun, hvarpå näsan tillknipes; skulle patienten genast andas blott Iväfoxidulen, skulle en retning och tryckning i vröstet uppstå. Nu förmärkes intet deraf. 15—20