Aftonbladet – 16 december 1869, sida 2

föll kören in med ett Ah!, liksom man hos oss sjunger en canon. Der utförde en danserska, beslöjad från hufvud till fot, sina tarfliga pas, hvilka, som bekant, bestå deri, att hon ej skiljer det ena benet från det andra, och slutligen står der det tält, hvari man får se Sasdijen, ormslukaren, the great attractona för hela lägret. På bestämdt timslag om qvällen var tältet belägradt. På mattan satt och stod hela ormslukareorden, och medan i halfkrets Europas största mnotabiliteter och celebriteter sutto och väntade började bandet sin afskyvärda, förutgående ceremoni, tilldess ändtligen, då ormarne blefvo ätbara, öfver-ormslukaren, som redan råkat i extas, afbet först ormens hufvud, och derefter stjerten och i sitt raseri efter ormkött hotade att äta upp hela reptilen, om icke hans bröder slitit den från honom. Efteråt följde en lång, tokig dansceremoni under ett evigt slängande hit och dit-med-kroppen; isynnerhet med -hufvudet, allt under en taktmessig, surrande sång, som hos de nervsvaga damerna framkallade svimning. Jag har förr en gång sett detta otäcka skådespel. Detta ormslukande är blott en humbug, ett foster af ormtjusningen; denna skulle: naturligtvis vara farlig, men den, som ittat något bakom kulisserna vet, att giftländerna först borttagas ur djuret. Araber. na förstå att umgås med sin Beled-Arabus jur; såsom vi redan veta från den grå fornlen, har ormen ett musikaliskt gehör för vissa toner; ormtjusaren lockar derför genom ina läten fram ormen ur det hemliga ställe ler han gömt sig. Saadijek-dervischernas ormslukning är ett bedrägeri, som deras öfrerhufvuden för längesedan förbjodit, emedan rmen ej hör till de djur, som den religiösa agen tillåter dem att förtära. Dessa öknens komedianter göra emellertid en god affär dervå, de råka skenbart i ett formligt raseri för utt förhöja effekten. Vidare har saken insenting att betyda. Utryckandet af giftänderna är visserligen förenadt med svårigeter, men vanligen icke med någon fara, ty