Aftonbladet – 15 december 1869, sida 2

skref, att de tjenster han förmått göra kyrkan inom Bretagne, hade förskaffat honom ett nytt och ärofallt förtroende. Han hade blifvit kallad från sin plats, för att öfvertaga ledningen af en mission, som kort derpå skulle afgå till ett vildt och fjerran land, att omvända dess invånare till den kristna tron. Han skref nu, i likhet med sina följeslagare, för att innan sin afresa för alltid taga farväl af sina vänner i denna verld — ty det var väl bekant för missionärerna, att de blott könde hatva Hopp om framgång i sitt verk genom att med gladt mod vara beredda att offra lifvet för sin tro. Han sände sin välsignelse till Francois Sarzeau, till Gabriel och hans familj samt bjöd dem .ett vänligt och sista farväl, t i Det fanns äfven i brefvet ett postskriptum till Perrine, hvilket hon ofta sedermera läste med tårade ögon. -Han bad deruti, att om hon hade några barn, skulle hon bevisa sin vänskapliga och kristliga hågkomst af honom, genom att lära dem bedja, hvilket ban hoppades att hon sjelf ville göra — om Guds välsignelse öfver fader Pauls arbete i främmande land, Prestens kärleksfulla uppmaning blef aldrig glömd. Då Perrine lärde sin förstfödde dess första bön, afslötos de få enkla orden, förestatvade vid modrens knä, med: — Gud välsigne fader Pault Med dessa ord slöt nunnan sin berättelse. Derpå pekade hon på det gamla träkorset och yttrade: Detta var ett af de många han förfärdigade. Det befanns för nägra år sedan hafva tagit så mycken skada genom luftens inverkan, att det ej längre kunde qvarstå på sin gamla plats. En prest från Bretagne skänkte det till nunnorna i detta kloster. Kan pi