Aftonbladet – 15 december 1869, sida 2

seende sig omkring. Perrine framträdde. fader Paul fattade hennes hand och lade den i Gabriels. Led henne fram till altarets fot, sade ban, och vänta mig der. Det var något mer änsen timma förfluten, båtarne hade lemnat fartyget, församlingen hade spridt sig kring trakten — men ännu låg skeppet för ankar. De som voro gvär ombord blickade oroligt emot stranden, ty de visste att fader Paul löpte fara att falla i de republikanska soldaternas händer genom att hafva vågat sig i land. En båt låg vid stranden väntande honom, och hälften af den beväpnade besättningen var ställd som utpost på olika ställen af höjderna. De hade velat följa och vaka öfver presten dit han ämnade sig, men han förbjöd det, och lemnande dem, fortsatte han skyndsamt sin väg, endäst åtföljd af den unge mannen. ; Gabriel hade anförtrott sina syskon i Perrines vård. De skulle åtfölja den unga hustrun och hennes föräldrar till bondgården. Fader Paul hade så önskat. Då han ensam med Gabriel beträdde den väg, som ledde till fiskarens hydda, yttrade presten icke ett ord under vandringen — såg sig aldrig omkring, utan höll blott korset tryckt emot sitt bröst. De voro framme vid dörren Bulta på, hviskade fader Paul till Gabriel, voch stanna sedan, här —. Dörren OR En klar, månljos natt för åratal tillbaka hade Frangois Sarzeau stått på denna tröskel, bärande på siva armar en blödande kropp. En klar månljus natt stod han pu åter der framför den man han ämnat rhörda och kände icke igen honom. Fader Paul gick ett par steg framåt, der månljuset föll: tydligåre på hans drag och aftog hatten