Aftonbladet – 14 december 1869, sida 2

maste vänner. Mitt skäl härtill var att handla som en kristen. Jag hoppas att jag alltid hyst en ödmjuk och uppriktig önskan at! med Guds bjelp bevisa mig värdig det heliga kall, för hvilket jag bestämt mig. Men min underbara räddning från döden gjorde ett intryck på mitt sione, hvilket gaf mig en oändligt högre åsigt om detta kall — en åsigt hvilken jag alltsedandess har sträfvat att bibehålla. Då jag under början af mitt tillfrisknande pröfvade mitt inre och öfverlade på hvad sätt det vore min pligt att handla emot din far sedan jag återfått helsan, upprann hos mig en tanke, som lugnade, tröstade och löste mina tvifvel. Jag sade nemligen till mig sjelf: Inom få månader skal jag blitva en af Herrans tjenare. Om jag är värdig min kallelse, bör min första känsla mot denne man, som ville taga mitt lif, vara en önskan, icke att mensklig rättvisa måtte nå honom, menatt han uppriktigt måtte ångra och försona sitt brott. ill denna ånger och försoning må det blifva min pligt att föra honom; om han förkastar detta vädjande och förhärdar sig emot mig, just för att jag vill förlåta honom hans missgerniog, då kan det blifva tids nog att anklaga honom inför menniskor för hans brott. Säkert skall det pj skada mig hvarken nu eller hädanefter, om jag börjar min bana som prestman med att frän helvetet rädda den menniskas själ, som så grymt förorättat mig. — Det var af detta skäl, Gabriel — det var emedan jag önskade att gå till din fars hydda och låta honom veta att jag ännu lefde — som jag bevarade hemligheten och anhöll hos mina förmän att jag måtte blifva skickad:till Bretagne. Men detta fick, som nämndt är, icke ske strax, och då min begäran bifölls, erhöll jag en plats på annan ort. Å j N (Slutet följer.)