Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

begått en hädelse, hvilken aldrig kunde blifva honom förlåten, Tårar runno utför hans kinder, ehuru han försökte hålla dem tillbaka: han skakades af snyftningar, dem han förs sökte qväfva. Han visste att flera utom Pers rine betraktade honom med förvåning och oro, men han kunde hvarken hejda sig eller stiga opp från, sin plats, eller upplyfta sina ögon, — då han plötsligt kände en hand på sin axel. .Detta vidrörande, ehuru lätt, trängde honom genom märg och ben. Han blickade upp, och såg fader Paul stå vid sin sida: inkande åt honom att följa, och med ett tecken åt församlingen att ej låta störa sig i sin andakt, förde han Gabriel derifrån — dröjde ett ögonblick eftertänksam — och gaf honom derefter en ny vink att följa sig ned skeppets kajuta, hvars dörr han omsorgsfollt stängde. Ni har något på sinnet., sade han, enkelt och lugnt, i det han fattade den unge mannens hand. Måbända skall jag kunna bistå er, om ni vill säga mig hvad det är. Då Gabriel hörde de milda orden; och vid skehet af.en lampa, som brann framför kruifixet på väggen, såg detuttryck af sorgsen ömhet, hvarmedpresten betraktade honom, ycktes den börda som så länge tyngt på hans njerta med ens falla derifrån. Den ständiga ruktan att förråda sina misstankar och sin lyckliga hemlighet försvann, så att säga, rid blotta beröringen af fader Pauls hand, för första gången upprepade han nu för en mnan — under det församlingens böner och ofsånger höjdes ofvanföre — sin farfars beännelse på dödsbädden, nästan ord för ord; ådan han hörde den i byddan den stormiga atten. (Forts.)