Aftonbladet – 13 december 1869, sida 3

de djupa tonerna, då de sjöngo botpsalmerna bländande sig med den sakta brisen, som susade mellan fartygets tackel och tåg! — Huru mildt tycktes sorlet af de många rösterna, då de på en gång uttalade svaren, än säkta bortfögnde, än åter höjande sig i nattens stilla rid! . Bland alla församlingens medlemmar — unga eller gamla — fanns blott en öfver hvilken denna gripande gudstjenst icke sträckte sitt ipflytande afsfrid och tröst; denne: ende var Gabriel. Ofta under dagens lopp. hade hans aggande-samvete ånyo förebrått honom. Ofta, under det han förenade sig med det lilla sällskåpet på stranden, vände han sig med hemlig fruktan och blygsel bort från Perrine och hennes far. Ombord på skeppet försökte han förgäfves att likt de öfriga öppet och förtroendefullt möta fader Pauls blickar. Bördan af hans hemlighet tycktes honom outhärdlig i prestens närvaro — och likväl bar han ännu sin plåga! Men när han knäföll. med. den öfriga församlingen och såg -Perrine knäböjande vid sin sida — då han-kände stillheten i den högtidliga natten och det lugna hafvet uppfylla sitt hjerta, då ljudet af de första bönerna med deras egna andeliga kraft jenomträngde hans själ, — då blef minnet af en bikt han: försummat och fasan af-att gberedd emottaga sakramentet,som han visste skulle erbjudas horiom; alltför svårt att uthärda; känslan af att han, ehuru förr värdig. detsamma, nu ej längre förtjenade det förtroende till sanning och uppriktighet som egnades Honom af den qvinna, med hvilken han snart skulle stå inför altaret, öfverväldigade honom med blygsel; blotta handlingen att knäfalla bland denna församling — då han enligt sin egen åsigt; -genom sin tystnad vore delaktigsi det brott, hvilket var hans pligt att yppa, — förfärade honom som om han