Aftonbladet – 11 december 1869, sida 2

BRENNER RE CNN ARNE ATERN SNR RAIN dagad. Fadrens häftighet, hans sista ord om misstroende, de oförllärliga vexlingarne i fadrens uppförande — hvad betydde allt detta? Skuld eller oskuld? Å andra sidan — var det klokt att betvifla den bekännelse hans farfar aflagt på dödsbädden? Var det icke tvärtom långt mera troligt, att den gamles återkallande af hvad han yttrat under natten, skedde under inflytande ar fruktan, då hans medvetande var förvirradt och hans själsförmögenheter i aftagande? — Ju längre Gabriel tänkte härpå, ju mindre var han i stånd till att besvara dessa frågor. Skulle han fråga någon som var klokare än han? Nej; — icke så länge det fanns en gnista af hopp om hans faders oskuld, Denna tanke upptog honom ännu, då han ånyo befann sig nära hemmet. Han stod länge tvekande utanföre dörren, då han såg den varsamt öppnas. Hans broder Pierre tittade nt och skyndade derpå att möta honom, Kom in, Gabriel, ack kom in! sade gossen ifrigt, Vi äro rädda för att vara allena med far. Han har slagit oss, emedan vi talade om dig.n 5 Gabriel gick in. Hans far såg upp från sin plats vid spiseln, mumlande: Spion! och gjorde en åtvörd af förakt — men yttrade intet direkte till sonen. Timmarne förflöto vader tystnad, eftermiddagen blef afton och aftonen blef natt; och ännu talade han icke till sina barn. Kort efter mörkrets inbrott gick han nt och tog nätet med sig — sägande det vara bättre att befiona sig ensam på hafvet än hemma med ep spion. Då han nästa morgon återvände, var det ingen förändring. Dagar förflöte — veckor och månader gingo förbi, och ehuru hans uppförande mot sina yngre barn småningom blef det samma som förr, förändrades det dock icke emot hans äldste sp, Vid ge