Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

länge innan han slutligen tycktes besluta si för att taga vägen till byn. Lemnande sin utkik mellan stenarne, de han iustioktmessigt dröjt några ögonblick fortsatte Gåbriel sin egen väg. Kunde de verkligen hafva varit hans far? Och om de var så, hvarföre skulle Francois Sarzeai icke bestämma sig för att gå till byn, di ban hade sitt ärende, utan att först tvenn gånger tyckts ha ämnat taga vägen i mot satt riktning till Merchants Table? Ämnad han sig verkligen dit? Hade han hört nam net nämnas af den döetde gubben. Oc hade han saknat mod att betrygga sig ge nom att bortskaffa...? Den sista fråga! var för ohygglig att fullföljas, och Gabrie nedtystade den förskräckt i det han gicl framåt, Han nådde de stora Druidstenarne utan at möta någon på vägen. Solen gick upp oc! nattens väldiga stormmolm voro vildt spridd: öfver den östra horizonten. Vågorna lekte och hoppade ännti, Men vinden hade gått öfver til en frisk bris. Då Gavriel såg app och märkt huro strålande löftet om en herrlig dag tyck tes vara skrifvet j skyn, darrade han vi tanken på den undersökning jag mod företaga. Anblicken af den friska, sköna soluppgången var af en skärande motsägets: med de ohyggliga misstankar om begånget mord som tyllde hans hjerta. Men har visste att hans beslut måste blifva utfördt och han stålsatte sin känsla för att kunne härda ut dermed;-ty han vågade icke återvända till hyddan förr än hemligheten en gång för alla blifvit uppdagad. Mercbants Table utgjordes af tvenne ofantliga stenblock, horisontelt hvilande på trenne andra. I dessa oroliga tider för mera än et halft århundrade tillbaka, voro turister ännn kända bland Bretagnes fornlemniogar; ovh