Aftonbladet – 10 december 1869, sida 2

Hvart går ni., frågade Gabriel, då han såg sin far öppna dörren. Till presten för att anmäla att en af hans församlingsbor dött, och för att få dödsfallet antecknadt, svarade Frangois. Det är min pligt, som måste uppfyllas innan jag tår taga n hvila. Pn ick hastigt ut i det han yttrade Matta, frabriel nästan bäfvade för sig sjelf, då fann att han andades mera fritt, kän. ig mindre pedtryckt till kropp att han känu. tand hans far vänderygoch själ, i samma 2. detta var att tänka gen till. Ehuru plågsams . -4t. ej kunna på, var det åtminstone bättre än av. vande tänka. alls. Månne hans fars upptow.. vittnade om fullkomlig oskuld? Kunde den gamle mannens förvirrade återtagande af sina egna ord denna morgon, i sonens närvaro, ett enda ögonblick ställas i bredd med den omständliga bekännelse han under natten aflagt inför sin sonson? Det var förfärliga frågor Gabriel gjorde sig sjelf, och han ryste ofrivilligt för att besvara dem. Och likväl måste detta tvifvel, hvars upplösning på ett eller annat sätt ovilkorligen gällde hela hans framtid, förr eller senare lösas till hvad pris som helst! Fanns det något medel dertill? Ja, på ett sätt: att genast medan hans fader var frånvarande ga och undersöka hålan under Merchants Table. Om farfadrens bekännelse verkligen skett medan han egdesina sinnens brak, skulle denna plats vilken Gabriel visste var skyddad för väder och vind, aldrig sedan Prottets utförande varit besökt af mördaren eller dess motvilliga medbrottsling; ehuru tiden skulle hafva förstört allt annat, borde dock offrets hår och ben finnas qvar för att vittna om sanningen — ifall sanningen i sjelfva verket blifvit uttalad. Då denna öfvertygelse stadgades hos honom;