Aftonbladet – 9 december 1869, sida 2

Gabriel kunde ej tala. Perrine märkte det, och svarade i hans ställe: Gabriel tror att hans stackars farfar är död, hviskade hon ängsligt. Död!, — det låg ingen sorg i tonen då han upprepade detta ord. Hade han varit mycket sjuk under natten innan han dog? Hade han yrat? fortfor Francois. Han har varit något sinnesslö på senare tiden. Han var mycket orolig, och talade om de spöksyner, som vi alla känna till: han sade att han såg och hörde mycket som från en annan verld uppenbarade för honom att ni och Pierre — — Gabriel!, skrek hon till, plötsligt afbrytande sig. Se på honom! Se på hans ansigte! Din farfar är icke död! I detta ögonblick lyftade Frangois sinfars hufvud, för att närmare betrakta honom. En svag ryckning syntes verkligen öfver det dödslika anletet, läpparne darrade, käken rörde sig. Francois ryste och gick hastigt från bädden. I samma stund rusade Gabriel fram från sin plats vid väggen, hans ansigtsuttryck förändrades, hans bleka kinder rodnade plötsligt, och, ryckande åt sig bränvinsflaskan, hällde han det lilla som återstod af innehållet i farfadrens mun. Verkan deraf var nästan ögonblicklig: den flyende lifsgnistan återvände med en förtviflad ansträngning. Den gamle mannens ögon öppnades ånyo, irrade omkring rummet och fästades derpå vppmärksamt vid Frangois, som stod nära elden. Ehuru Gabriels belägenhet i detta ögonblick var förskräckligt pinsam, hade han dock nog sinnesnärvaro att hviska några ord till Perrine; Gå tillbaka in i kammaren och tag barnen med dig,, sade han. Vi måste kanske tala om saker, som det är bäst för dig att ej höra. Son Gabriel, din farfader är ju helt darranden, sade Frangvis. Om han verkligen