Aftonbladet – 9 december 1869, sida 2

Under det hon sökte öfvertala barnen att de skulle dröja hos Gabriel tills hon återvände, öfverraskades hon af att höra fotsteg utanför dörren. Den öppnades och en karl stod på tröskeln, ett ögonblick dröjande der i det ovissa halfdunklet. Hon såg närmare på honom. Det var Frangois Sarzeau. ANDRA KAPITLET. Fiskaren var drypande våt, men uttrycket i hans anletsdrag, alltid hårdt och strängt, tycktes föga förändradt genom nattens faror. Den unge Pierre låg nästan sanslös i hans famn. första ögonblickets förvåning och förskräckelse gaf Perrine till ett anskri, då hon igenkände honom. Så, sål sade han otåligt, i det han gick fram till spiseln med sin börda, bråka inte. Ni väntade ej att få se oss lefvande, kan jag tro. Vi hade gifvit allt förloradt, och räddades blott genom ett underverk. Han lade gossen framför elden och, tagande en med vide omgifven flaska ur fickan, fortfor han: Om vi ej haft bränvin,,. han hejdade sig plötsligt, lade flaskan ifrån sig å bänken, och gick hastigt fram tillsängen. Perrine såg efter honom, och Gabriel, som rest sig upp då dörren öppnades, drog sig andan från sängen då FrangGois nalkades. Den unge mannens ansigte tycktes plötsligt blifvit förstenadt, dess spöklika blekhet var förskräckande. Han drog sig sakta baklänges tills han nådde motsatta väggen, stod sedan stilla, stirrande på fadren med vild blick, flyttande händerna fram och tillbaka, sakta mumlande, ehuru inga tydliga ord. Francois tycktes ej gifva akt på sonen; han höll täcket i sin kand. Hvad är här på färde?, frågade han i det ban drog det undan.