Aftonbladet – 9 december 1869, sida 2

är döende, så är det af köld, hjelp mig att bära honom med säng och allt fram till elden. Nej, nej, låt honom ej röra vid mig flåsade den gamle mannen. Låt honom ej se på mig så der! låt honom ej komma mig nära, Gabriel! Ar det hans vålnad? eller är det han sjelf ? I det Gabriel svarade, hörde han en bultning på dörren. Hans far öppnade, och några grannar från närmaste fiskläge syntes, hvilka hade kommit för att efterfråga — mera af nyfikenhet än af-deltagande — om Frangois och Pierre hade öfverlefvat natten. Utan att bedja någon stiga im, och stående på tröskeln, besvarade fiskaren kort och buttert deras frågor. Under det han sålunda var upptagen, hörde Gabriel farfadren oredigt mumla: I natt, hur var det i natt, sonson? Hvad var det jag talade om inatt? Sade jag att din far hade drunknat? Så tokigt att säga att han drunknat, då han kommit hem vid lif. Men det var om pågot annat — jag är så svag, jag kan ej minnas! Hur var det, Gabriel? Någonting alltför rysligt att tala om? Är det derföre du hviskar och darrar? Jag sadeingenting rysligt. Ett brott? mord? jag vet ingenting om mord och brott — jag måste ha yrat för att tala så! Merchants Table? Bara en hoj af gamla stenar! Jag trodde jag skulle dö, och oron öfver din far under stormen måtte hafva skrämt mig från vettet. Tänk inte mer på dessa orimligheter, Gabriel, jag är bättre nu. Vi skola lefva allesammans för att le åt gamle farfar, som talar i sömnen em mord och brott. Aekl! stackars gubbe — i natt — yrade — en gammal mans pöl inbillningar — hvarföre skrattar d nte? Jag skrattar så narraktigt — SES STTTET I