Aftonbladet – 8 december 1869, sida 2

dig ej omkring i rummet, det är fläckadt af blod! — Tyst, tyst, låt mig tala. Nu sedan din far är död kan jag ej föra den rysliga hemligheten med mig i grafven. Mins du Gabriel — försök om du kan minnas, innan jag blef sängliggande, det är väl tio år eller så omkring, det var sex veckor före din mors död, du vet, och den mins du väl? Du och de andra barnen voro der inne hos er mor, ni sofvo trör jag, det var afton, men ej sent, klockan var nio. Din far och jag stodo i dörren och sågo ut öfver ljungheden i månskenet. Han var så fattig, att han nödgats sälja sin egen båt och ingen af grannarne ville låta honom följa med dem på fiske — han var ej omtyckt af grannarne. Vi sågo en främling komma gående, en helt ung man med en: rensel på ryggen. Han såg ut som en herreman, fastän han var simpeltklädd. Han kom fram till oss, och berättade att han var alldeles uttröttad, trodde sig ej kunna hinna fram till staden denna qväll, och frågade om vi ville gifva honom herberge öfver natten. Din far svarade ja, om han höll sig tyst, emedan hustrun var sjuk, och barnen sofvo. Han begärde blott att få lägga sig vid spiseln och sofva. Vi hade intet annat att bjuda honom än groft bröd, men han hade sjelt bättre kost, och öppnade sin rensel för att framtaga den — och — och — Gabriel! jag förgås — vatten! gif mig något att dricka — jag försmäktar af törst. Tyst och dödsblek hällde Gabriel något sider i en bägare, och räckte gubben. Så föga hetsig drycken än var, hade den deck ögonblicklig verkan. Hans matta ögon lifde åter, och han fortsatte hviskande som örut: Han plockade något brådskande fram maen ur sin rensel, hvarvid några andra småaker föllo ur dön på golfvet. Bland dessa!